21:00 | 31 mars 2009 | Edward Blom

Ny fråga:

1. Menade du inte dikt från verklighet eller möjligen verklighet från fiktion? Eller missuppfattade jag dig?

2. Kunde vara intressant att få en katolsk syn på det tydliga kalvinistiska budskapet i Harry Potter-böckerna. Som protestant har jag lite svårt att förlika mig med budskapet att människor skulle vara förutbestämda till storverk.

Ny fråga:

1. Menade du inte dikt från verklighet eller möjligen verklighet från fiktion? Eller missuppfattade jag dig?

2. Kunde vara intressant att få en katolsk syn på det tydliga kalvinistiska budskapet i Harry Potter-böckerna. Som protestant har jag lite svårt att förlika mig med budskapet att människor skulle vara förutbestämda till storverk.

1. Jo, naturligtvis menade jag det, för många ändringar av olika uttryck - nu står det korrekt.

2. Måste säga att det inte har slagit mig. Tror man kan se det snarare som en klassisk sagotradition och dramaturgisk effekt. Vill man berätta om en hjältes liv så måste man ge intryck av att han redan som barn pekar fram emot hjältedåden annars blir det litterärt dötråkigt. Man måste helt enkelt bygga upp en stämning.

Du har det ju även hos Tolkien med kungaättlingen som har sin förutbestämda uppgift, och Tolkien var ju i högsta grad "guter Katolik", jesuitdrillad t.o.m. (Kanske skall man där se den ignatianska synen om att varje människa har en speciell kallelse som de sedan kan leva upp till eller inte.) Tycker det finns flera tillfällen i Potter där folk har möjlighet att välja det rätta eller det felaktiga och fattar beslut. T.ex. Dumbledore som ju hade mörka sidor i sin ungdom. Sedan att olika personer har olika förutsättningar, som Harry som har en speciell förmåga pga moderns offer, tror jag inte man skall tolka som att han är predestinerad för himlen. Tvärtom skulle han mycket väl kunna ha fallit för Voldemort och den "mörka sidan", vilket säkert blivit fallet om han inte haft goda vänner som stött honom. 

13:00 | 31 mars 2009 | Edward Blom

Har Ni lagt märke till alla ugglor som befinner sig på platser där de normalt sett inte befinner sig. Svenska Dagbladet skrev en artikel redan för en månad sedan, där det bl.a. sägs att: "Pärlugglor lämnade Sverige i stora flockar --- Ett normalår är siffran noll. Pärlugglor flyttar inte, säger Thord Fransson på ringmärkningscentralen vid Naturhistoriska riksmuseet." och vidare: "Men det räcker inte med pärlugglorna. Även andra ugglor i Sverige är ute och flyger på platser där de normalt inte finns."
Har Ni lagt märke till alla ugglor som befinner sig på platser där de normalt sett inte befinner sig. Svenska Dagbladet skrev en artikel redan för en månad sedan, där det bl.a. sägs att: "Pärlugglor lämnade Sverige i stora flockar --- Ett normalår är siffran noll. Pärlugglor flyttar inte, säger Thord Fransson på ringmärkningscentralen vid Naturhistoriska riksmuseet." och vidare: "Men det räcker inte med pärlugglorna. Även andra ugglor i Sverige är ute och flyger på platser där de normalt inte finns."

Man behöver inte vara konspirationsteoretiker, utan bara Potter-fantast, för att förstå att det alltså varit stora omvälvande skeenden i den magiska världen och att depescher och viktiga brev flugit härs och tvärs över landet och en stor grupp av den magiska befolkningen helt sonika lämnat Sverige för sydligare breddgrader. Lugnande var det därför att häromdagen på P1 höra att vi i alla fall har fler kattugglor på Djurgården än någonsin. De utsända radioreportrarna överraskades t.o.m. under reportaget med att två av kattugglorna såg till att göra nya kattugglor, något som inte ens den närvarande kattuggleexperten haft tillfälle att se tidigare.

Under julen läste jag, på tal om Potter, Rowlings nyaste bok The Tales of Beedle the Bard, en tunn, liten samling med sagor, som spelade en viktig roll i den sista delen av Harry Pottter-serien, men som här alltså framställs på riktigt. Boken är skriven för att samla in pengar till välgörenhet och får ses som en liten petitess, men ändå välskriven och väl värd ett par timmars läsning.

Man undrar annars vad Rowling skall ta sig för nu efter den enorma succén med Potterböckerna. Det känns som om vad hon än skriver efteråt kommer det att framstå som ett fiasko, bredvid den enorma framgången. Och förvisso är böckerna om Harry Potter ett värdigt monument som borde räcka både litterärt och ekonomiskt (hon har blivit den trettonde rikaste engelsmannen) för att hon i ro skulle kunna dra sig tillbaka. Kanske hade hon också bara en livsidé: Potterhistorien, som Tolkien i princip bara skrev en historia (i fyra delar) och med en del kringböcker. Fast samtidigt är hon bara 43 år och enormt begåvad, så det vore fullt möjligt att hon spottade ut 20-30 böcker till i Potterklass. Men kan alltid hoppas ...

För övrigt är Rowling varmt kristen, vilket märks i böckernas budskap. Att "kristna högern" i USA och en något förvirrad nyligen till- och avsatt österrikisk biskop fått för sig att de är antikristna bara för att det är magiska saker som sker i dem är verkligen mer än lovligt korkat. I sådant fall faller även Hoffman, Tolkien, C.S. Lewis och den mesta annan litteratur. Kan ingen tvångsimatrikulera dessa människor för några veckor på en litteraturvetenskaplig institution, så de lär sig skilja dokumentär från fiktion!

 

09:00 | 30 mars 2009 | Edward Blom

En yngre arbetskamrat berättade att han varit förbi hos ett par vänner under helgen - och vad hade vännerna gjort? Jo, de hade dukat upp en punschkyrka, inspirerad av den jag och Peter drack i ett inslag av Mellan skål och vägg. Vad underbart att kunna vara ett sådant föredöme för ungdomen och bidra till en ökad punschförsäljning! Har sällan känt mig så nyttig.
En yngre arbetskamrat berättade att han varit förbi hos ett par vänner under helgen - och vad hade vännerna gjort? Jo, de hade dukat upp en punschkyrka, inspirerad av den jag och Peter drack i ett inslag av Mellan skål och vägg. Vad underbart att kunna vara ett sådant föredöme för ungdomen och bidra till en ökad punschförsäljning! Har sällan känt mig så nyttig.

Ett litet misstag hade dock båda herrarna begått; de hade försök konstruera Uppsala domkyrka med två halvor och två "knattingar". Men då blir det ju bara ett litet kapell och inte en tegelkatedral. Egentligen skall en kyrka byggas av två litrar och två halvlitrar, men då sådana mått inte längre finns att tillgå så är åtminstone två moderna 70-centiliters helflaskor och två motsvarande halvflaskor det mest korrekta.

Så iväg till Systemet och bygg en kyrka även Du! Varje kyrka delas på två personer och dricks upp under en kväll. Några ytterligare regler finns inte.

 

09:30 | 29 mars 2009 | Edward Blom

Nu har jag fått bilderna från teceremonin som jag var på för någon månad sedan. Det var mina goda vänner Agnes och Anders som bjudit hem mig till deras nya lägenhet på Gärdet. Agnes som själv är norska, har en bror som tillbringat senaste åren i Kina och som hade skänkt henne hela utrustningen för en kinesisk teceremoni. Eftersom hennes make inte klarar av så mycket som en klunk te utan att få kväljningar (så vitt jag vet en ganska ovanlig åkomma), så hade de dock inte hunnit ha så många ceremonier.

Den kinesiska teceremonin skiljer sig från den kanske mer kända japanska. Inte för att jag varit med om någon japansk själv, men av vad jag har läst så görs den på ett finmalt grönt tepulver som man vispar till te och den japanska skall vara betydligt mer rituell än den mindre formella kinesiska - vilken dock är den äldsta av de båda. Teet fanns av flera väldoftande sorter i små bastaskar (se bild t.v.). Det var hårt ihoppressat i en sort små briketter. Först hällde man vatten över och lät bladen slå ut. Första omgången vatten slogs bort, men sedan gick det att göra åtskilliga kannor starkt och välsmakande te på samma blad. Smaken blir ganska olika för varje ny gång man slår över vattnet, vilket är en av avsikterna med förfarandet.

Edward Blom på teceremoniOerhört gott te faktiskt, undrar om man kan köpa denna tesort över nätet. Agnes bror hade köpt det på temarknaden - naturligtvis. En liten detalj var att man alltid skall hälla första dropparna ur en nybryggd kanna över den lilla figuren på tebrickan. Detta sägs bringa tur. Olika figurer har olika betydelse, det kan vara tur i spel, kärlek, arbete, etc. Vad Agnes lilla sköldpadda gav tur i har jag tyvärr glömt. Men kanske var det tur i gastronomi för efter teceremonins slut tryckte Anders (te-hataren) genast en immande öl i min hand. Och kort därefter serverades en härlig måltid med läckra ostar, korvar, oliver m.m. och ett fantastiskt rödvin.

Edward Blom blogg
11:47 | 28 mars 2009 | Edward Blom

En bekant till mig, Charlotte Therese, har utmanat sina andra bloggande vänner på att besvara frågan vilka som är de "5 äckligaste maträtter man vet". Själv valde hon surströmming, lever och andra inälvor, blodpudding och annan blodmat, isterband och pölsa samt sniglar och ostron.En bekant till mig, Charlotte Therese, har utmanat sina andra bloggande vänner på att besvara frågan vilka som är de "5 äckligaste maträtter man vet". Själv valde hon surströmming, lever och andra inälvor, blodpudding och annan blodmat, isterband och pölsa samt sniglar och ostron. Personligen tycker jag det låter som en förträfflig meny, men jag skulle nog inleda med blötdjuren som förrätt, därefter en liten surströmmingsklämma för att slutligen begå den stora husmanskostbuffén nedsköljd med mycket porter och kryddat brännvin.

Just till mig skickade Therese en "bonusutmaning" eftersom hon sade sig vara "nyfiken på vad han [d.v.s. jag] absolut inte äter!" Nu har jag grubblat i en månad, men det här är verkligen inte lätt. Det finns ingenting jag blir så ledsen över som tråkig och dåligt lagad mat, men när den är som allra sämst blir den neutral, som att äta knäckebröd utan smör med vatten till eller gröt utan mjölk och kanel. Men är man halvt utsvulten är ju även sådan mat en välsignelse.

När jag var liten fanns det flera födoämnen som jag fann kväljande, men med tiden har jag oftast lärt mig att just tycka allra bäst om sådant som man först kan uppfatta som för starka och udda. Det skulle säkerligen bära mig lite emot att äta spindlar och andra insekter, men då är vi inte inne på smaken, utan bara att det är så ovanligt att man måste ta sig över en spärr först. Så tyvärr trots en månads funderande kommer jag inte på något som jag har ätit och som jag skulle finna riktigt kväljande.

Om jag dock listar vad jag tycker minst bra om, skulle det kunna bli så här:

1. Quorn, tofy och liknande. Oftast bara tråkigt, men i vissa varianter kan det nästan bli lite kväljande, känns så slemmigt och onaturligt. Man tuggar och äter men upplevelsen av mat infinner sig aldrig. Till denna kategori räknar jag även tofy och ostsubstitut av soja och liknande vegansurrogat.

2. Rätter som nästan bara består av kokt mjöl. Värsta exemplet är att bara äta spagetti med ketchup, eftersom det dessutom blir för sött. (Pasta med pesto eller smör och citron är ju dock gott.) Kinesiska nudlar utan tillbehör, som så många studenter lever på, liksom pastasallad, tillhör samma hemska kategori.

3. Torra och helt fettfria maträtter. T.ex. en liten bit torr köttfärslimpa som mest innehåller skorpsmulor, med parboiled ris (typ Uncle Bens) och som sås endast lite konserverad tomat, utan fett. (Riktig köttfärslimpa med en saftig, vindoftande, italiensk svamprisotto och märgsås är dock underbart.)

4. Alla former av djupfryst snabbmat, typ Dafgårds eller Findus färdiga rätter. Potatis som varit fryst är fullständigt vidrig, brunsåserna i dessa rätter smakar bara kemisk buljong. Köttet smakar aromatsalt och de gör något konstigt med morots- och paprikabitarna som får dem att bli närmast oätliga.

5. Marmite, det där svarta hypersalta jästextraktet som engelska barn får på smörgåsen, har jag tråkigt nog lite svårt för också - men det hör nog till kategorin mat som man kan lära sig att uppskatta - möjligen ...

Bubblare1: Big Mac - det är ju inga kryddor i köttet, ingen smak, brödet påminner om något förpackningsmaterial, dessutom socker i dressingen. (En välkryddat tjock hamburgerbiff, grillad, men ännu röd i mitten, med god majonnäs, Dijonsenap, stekt lök, chili, vällagrad ost och ett grovt bröd är dock underbar.)

Bubblare 2: Stekt falukorv, smakar för lite och konsistensen blir som stekt plast.

22:43 | 26 mars 2009 | Edward Blom

Gick hem extra tidigt från Afterworken idag för att hinna skriva ett blogginlägg innan sängdags, men så låg det ett brev angående revisionsskapet i bostadsrättsföreningen på tamburgolvet så halvtimmen gick åt till det istället.
Gick hem extra tidigt från Afterworken idag för att hinna skriva ett blogginlägg innan sängdags, men så låg det ett brev angående revisionsskapet i bostadsrättsföreningen på tamburgolvet så halvtimmen gick åt till det istället.

Men, jag läste i tidnignen idag att popduon Pet Shop Boys firar 25-årsjubileum. De hade även fått ett fint pris som annars bara rockartister får. Få saker är så märkliga i världen som att det alltid är samma personer som hävdar att man visst inte kan säga att klassiskt musik står över populärmusik som samtidigt hävdar att rock minsam står över pop. Själv har jag alltid tyckt mycket bättre om pop än rock vad det gäller förströelsegenren, men finner båda lätt vägande jämfört med Bach.

Pet Shop Boys hör dock till det främsta inom populärmusiken. En härlig bred ljudmatta som öser över en, får en att känna sig som mitt i ett dramatiskt livsavgörande: musik som var perfekt att gå och lyssna på i hörlurar när man gick i högstadiet och gymnasiet och som håller än idag.

Den här var en av mina favoriter - fast den är bättre när man blundar och sjunker in i musiken än när man ser den ganska trista videon ...

 

 

10:54 | 24 mars 2009 | Edward Blom

Har för tillfället massvis att berätta för Er, men var enda vardagskväll denna vecka är inbokad med aktiviteter. Således dåligt med tid att skriva. Nästa inlägg kommer nog först på torsdag kväll därför.
Har för tillfället massvis att berätta för Er, men var enda vardagskväll denna vecka är inbokad med aktiviteter. Således dåligt med tid att skriva. Nästa inlägg kommer nog först på torsdag kväll därför.

Tills dess kan Ni titta på det här gamla inslaget om punschens historia  jag gjorde för Finansnytt för ett par år sedan.  Nu funkar länken ...

17:10 | 22 mars 2009 | Edward Blom

Nu har även min äldsta systerdotter satt igång och blogga. Det är inte direkt på samma tema som hennes morbror: ingen mat, ingen sprit, inga 30-talsfilmer och ingen kulturpolitik, men däremot väldigt mycket söt hund!
Nu har även min äldsta systerdotter satt igång och blogga. Det är inte direkt på samma tema som hennes morbror: ingen mat, ingen sprit, inga 30-talsfilmer och ingen kulturpolitik, men däremot väldigt mycket söt hund!

Gå till Linnea och Silva! Och som dotter till en författare så har hon naturligtvis en utmärkt formuleringsförmåga.

00:15 | 22 mars 2009 | Edward Blom

Var på Dramaten ikväll, alldeles för länge sedan sist. De gav Muntra fruarna i Windsor, förvisso en av Shakespeares lättare verk, men inte utan en del komiska poänger. Regin var av en John Caird och det kändes som om han gett skådespelarna stor frihet att göra vad de ville av sina roller, väl stor frihet, eller också är nationalscenens besättning för tillfället lite blandad i kvalitet. Sällan har jag i alla fall sett en så stor spännvidd i skådespelarinsatserna i samma föreställning.
Var på Dramaten ikväll, alldeles för länge sedan sist. De gav Muntra fruarna i Windsor, förvisso en av Shakespeares lättare verk, men inte utan en del komiska poänger. Regin var av en John Caird och det kändes som om han gett skådespelarna stor frihet att göra vad de ville av sina roller, väl stor frihet, eller också är nationalscenens besättning för tillfället lite blandad i kvalitet. Sällan har jag i alla fall sett en så stor spännvidd i skådespelarinsatserna i samma föreställning.

Stina Ekblad var naturligtvis lika lysande som vanligt, även om rollen inte krävde hela hennes register. Pontus Gustafsson imponerade stort som den till bristningsgränsen svartsjuke herr Ford. Han lockade till många goda skratt och var helt klart den som räddade föreställningen. (Även Ingvar Kjellson var f.ö. med i en trivsamt gestaltad biroll - fantastiskt att han arbetar ännu; han var ju en av de där man bad om autograf av när man var i tolvårsåldern och det var inte i går.)

I andra ringhalvan hade vi Mats Bergman som "Pastor Hugo" (den roll som heter Sir Hugh Evans hos Shakespeare själv och även i Hagbergs klassiska översättning.) Av någon bisarr anledning hade de gjort denne walesiska präst till en Kålle-parodi, som även rent ut sägs komma från Göteborg, trots att handlingen i övrigt utspelar sig i det engelska Windsor. Pikareskroller är svåra och misslyckas ofta, här gick det riktigt snett. (Ifall Borås har en högskola skulle dess impromptuspex nog vara i behov av herr Bergmans tjänster.) Kicki Bramberg gestaltade vidare den tröttaste hushållerskan jag sett på en scen, men antagligen hade hon bara en dålig dag. (Även skådespelare har väl en sömnlös natt bakom sig i bland.)

Så kommer vi till Sir John Falstaff själv, alias Börje Ahlstedt. Problemet är att han känns lite som Ronjas Rövardotters rövarpappa vad än han spelar. Dessutom var rolltolkningen lite för godmodig. Det främsta intrycket av Falstaff blev att han var en trött, gammal man. Ståndshögfärden som väl är något av pjäsens huvudtema märker man inte mycket av, utan Sir John Falstaff framstår som vilken rucklare som helst. Att han är en förfärlig vällusting görs inte heller så stort nummer av, men det är väl svårt i dessa tider när detta inte ses som en synd utan något eftersträvansvärt ... Men, Börje får ändå ett godkänt, hade hans spel inte funkat alls hade föreställningen fallit platt och nog lockade han ändå till ett skratt några gånger.

Av någon anledning hade man förlagt pjäsen till decennierna kring år 1900 av kläderna att döma. Det är lite synd. Dramaten spelar så mycket Strindberg, Ibsen och Tjechov att det ju nästan alltid är den klädtypen som syns. Hade man istället låtit den utspela sig när pjäsen skrevs hade man kunnat frossa i 1600-talskläder, vilket både skänkt mer originalitet och kunnat ge komiska poänger. Scenografin fungerade bra i början, men man blev lite trött på den mot slutet.

Hur blir då summan av det hela? Jo, något djupare tankeinnehåll fick man sig inte till livs och man låg inte dubbelvikt av skratt heller, men ett antal skratt och åtskilliga småfnitter samt en viss kontinuerlig trivsamhet gav ändå skådespelet upphov till. Hade jag gått dit ensam och bara sett föreställningen hade den nog inte gjort min lördag, men i sällskap med en charmerande dam och med en utmärkt Boeuf Bourgogne på KB innan är jag fullt tillfreds.

09:06 | 21 mars 2009 | Edward Blom

För någon vecka sedan frågade signaturen "Klocktornet" följande:

Vad är det för slags ordnar man får spetsa på sin frack? Jag ser på din att du har ett icke oansenligt antal ordnar eller dylikt på din och min fråga är om det finns regler härom OM man får och i så fall VILKA typer av medaljer och dylikt man får "nita" fast?

För någon vecka sedan frågade signaturen "Klocktornet" följande:

Vad är det för slags ordnar man får spetsa på sin frack? Jag ser på din att du har ett icke oansenligt antal ordnar eller dylikt på din och min fråga är om det finns regler härom OM man får och i så fall VILKA typer av medaljer och dylikt man får "nita" fast?

Svar:
Bäste signaturen Klocktornet, ja, det är oerhört reglerat vad man får bära för utmärkelser på fracken (eller numera i vissa sammanhang även till mörk kostym). Man kan något förenklat säga att det är legitima riddarordnars ordenstecken (finns bara några få i hela världen, exempelvis Malterserorden), förtjänstordnar förlänade av stater (t.ex. Serafimerorden eller hederslegionen), husordnar från ett stadsöverhuvud, kungliga medaljer samt halvofficiella medaljer (t.ex. Pro Patriamedalj, och andra privata medaljer med kunglig krona).

De ovannämnda ordnarna och medaljerna är de enda som får bäras offentligt, alltså om man är på en bal, Nobelfesten, ett frackbröllop eller dylikt. Sedan står det alla sällskap och sammanslutningar fritt att pryda sina medlemmar med gradbeteckningar och förtjänstmedaljer som endast får bäras inom sällskapet. Det var, som framgick av min bildtext, sådana (och i detta fall ytterst skämtsamma medaljer (bl.a. För ohejdad nykterhet och Eslöv renässansens högborg) som  jag bar på bilden i det inlägg du kommenterade. (I verkliga livet kan jag  bära RPåvlHGO, se bild till höger, eftersom jag är medlem av Den Heliga gravens av Jerusalems Riddarorden.)

Är ordenssällskapet av mer seriöst slag (typ Frimurarna) så är medlemmarna ytterst noga med att aldrig bära sina interna band och dekorationer så att någon annan ser det. Man kan på sin höjd skymta dem i en glipande rock mellan taxin och festlokalen. Mer skämtsamma och kulturella sällskap som t.ex. Par Bricole, som jag är medlem i, bär dem bara på egna tillställningar, men om man har haft tillställning på Grand Hotel så brukar man låta dem sitta kvar även om man går ut i den allmänna baren för en eftersläckare. I rent parodiska och studentikosa sällskap kan det även hända att man beger sig ut på krogrunda efter ett möte, i sina band och medaljer - i dessa fall föreligger dock föga risk för sammanblandning. Ser Ni ett sällskap förfriskade julgranar på en bar klockan tre på natten så kan ni vara säkra på att det inte rör sig om officiella statsordnar.

Däremot finns det ett inte ringa antal illegitima riddarordnar och liknande sällskap som låter tillverka eleganta ordenstecken, diktar upp en lång historia med någon koppling till något avsatt kungahus eller liknande och hävdar att deras utmärkelser får bäras offentligt och gärna dyker upp iklädda dem i sällskapslivet. I sådana fall är det naturlittvis endast verkliga experter som inte låter sig luras. Det är ju inte heller straffbart och man kan nog imponera på enstaka människor med dem. Med tiden så lär det ju dock sprida sig att grannlåten saknar innebörd.

Läs mer på Jonas Arnell mycket omfattande och intressanta webbplats om ordnar, riddare, medaljer, ordenssällskap m.m.