Övergreppen i Katolska Kyrkan

Det är inte roligt att vara katolik i dessa tider med rapporterna om de fasansfulla övergreppen på barn som skett av präster. Innan de första skandalerna blev allmänt kända för ett tiotal år sedan brukade jag skämtsamt säga att det förvisso fanns stunder när jag tvivlat på Gud, men att min tro på Kyrkan alltid stått bergfast. Och när Kyrkan, som skall vara mänsklighetens salt, började förlora sin sälta, trodde jag alltjämt i alla fall på att Jesuitorden, som jag alltid sett som Kyrkans salt. Och jag trodde att åtminstone samtliga katolska präster i Skandinavien, där man knappast kan göra någon kyrklig karriär eller få en omhuldad roll i samhället, var alltigenom oförvitliga. De senaste veckorna har Kyrkan tvingats informera om att övergrepp skett även på jesuiternas internatskolor i Tyskland, där flera av mina tyska vänner gått i skolan och dit jag själv förlade min PRYO i gymnasiet. Och så en katolska biskop i Norge, som också begått övergrepp. Plötsligt är det onda så nära, mitt i det heliga.

Detta är inte bara en kris för Kyrkan som organisation utan en personlig kris för alla oss katoliker. När sådant kan hända inom den organisation som man betraktar som mänsklighetens enda hopp, källan till allt gott och Guds helighet närvarande fysiskt på jorden blir det mycket, mycket jobbigt.

Marcus Birro skriver idag på debattsidan på DN, jag håller inte med om hans fyra krav (och delar inte hans religiösa liberalism), men större delen av artikeln finner jag trots det mycket genomtänkt och den visar på en vacker kärlek till Gud och Kyrkan. Och han har 100 % rätt i att lösningen inte är att förbjuda präster att vara ensamma i samma rum som barn och ungdomar, eller som vissa nu förspråkar, inte ens få vara ensamma i samma rum som en kvinna. Det där är ju idioti. Vi har manlig dagispersonal, lärare, läkare, gynekologer, psykologer, terapeuter, chefer, kollegor, poliser som alla i sitt yrke måste kunna vara ensamma med andra människor i ett rum utan att för den skull förvandlas till perversa monster. Skulle just katolska präster inte kunna träffa medmänniskor utan att begå övergrepp så torde apokalypsen vara här innan fredag.

Jag har fått massa förfrågningar av vänner och bekanta, vad jag tror är roten till det onda som hänt. Och delvis för att svara dem, delvis för att reda ut problemet för mig själv har jag skissat lite på mina gissningar:

Utgångspunkt:
Först och främst får man ändå fastslå att det inte är fler pedofilfall inom Katolska Kyrkan än bland världens befolkning i allmänhet. Det låter mycket när man hör om fall efter fall, men man får ändå inte glömma att det är några få individer av de 408.024 katolska präster som finns i hela världen. (Siffran från 2007).

a. dock borde ju katolska präster vara mycket bättre än vanligt folk. De har ju bejakat ett kall från Gud och ägnar all sin tid åt bön, andliga övningar, daglig nattvardsgång etc. Så att antalet övergrepp där är lika stora som på annat håll är i sig något som undergräver kristendomens trovärdighet.

invändning mot detta: Det speciella problemet här är att en stor mängd pedofiler som försöker stå emot sin drift sökt prästyrket just för att de trott att celibatet, prästvigningen och den heliga miljön skulle vara dem till stöd och minska risken för att de skulle begår övergrepp jämfört med ute i vanliga samhället. Historiskt har man t.o.m. rått sådana personer att bli präster, något som Kyrkan idag erkänt att är ett problem.

b. Kyrkan har hanterat sina fall mycket sämre än samhället i övrigt. Inte heller samhället i övrigt har lyckats förhindra att brottslingar återfaller i nya brott, men de har åtminstone minskat det kraftigt. Att kyrkan knappt verkar ha gjort något för att förhindra att förövarna begår nya brott, måste medges vara ett närmast oförlåtligt beteende

Varför:
Hur kan då världens godaste och heligaste organisation som jag ändå hävdar att Kyrkan är kunnat göra så fel. Jag ger mig på intet sätt ut för att ha bättre svar än någon annan, men nedtecknar ändå här mina personliga gissningar vad det är som har gått fel och varför:

Tradition av egen legislatur
1a. Kyrkan har av traditionen varit van vid att ha en egen legislatur (egen lagstiftande, dömande och straffande myndighet), många präster och biskopar har därför tyckt det känts fel att utlämna präster till en ("annan") stats världsliga polis och domstol. Det har inte varit förbjudet från centralt håll, men inte heller påbjudet och en hel del har nog ansett att det varit fel. Jag har i alla fall själv träffat präster som fullständigt vänt sig mot tanken att en katolsk präst skulle dömas av en civil domstol.

b. Å andra sidan har man inte längre kvar någon dömande och straffande institution. Pedofilprästerna har därför vare sig kunnat dömas till att brännas på bål, snöpas, eller stängas in på ett avlägset beläget kloster av Kyrkan själv som i gamla tider, eller lämnats ut till den världsliga makten. (Man hade förvisso kunnat avsätta dem, men det har man inte gjort.)

Motståndare till vanliga straff
2. Inom Kyrkan har det i modern tid funnits en stark tro att fängelsestraff inte är till någon nytta. Tradition har varit att inte ange folk till polisen, utan ha själavårdande samtal, ge dem bot efter bikt, få dem att ångra och gottgöra etc. Tänk t.ex. på Chestertons deckare där hjälten som är präst aldrig utlämnar de mördare och brottslingar han lyckas avslöja till polisen utan bara samtalar med dem så att de ångrar sig. Och i fall där personer lurat Kyrkan på pengar har dessa sällan anmälts. Man har helt enkelt trott det varit bättre att inte ha något fysiskt straff utan endast andlig bot

Denna åsikt att straff inte hjälper kan vara rätt eller fel, men den är naturligtvis en fullt legitim åsikt, som även t.ex. folkpartiets ungdomsförbund hade på 1980-talet när det stod att alla fängelser skulle rivas i deras partiprogram. (Och samma åsikt har många vänsterpartier stått för.) MEN problemet är att förövarna har begått nya brott när de inte låsts in.
Även pedofiler i samhället begår ofta nya brott, men de hålls åtminstone ifrån möjligheten under de år de sitter i fängelse, och efter att de dömts har polis och andra bättre koll på dem. Kyrkans metoder att få förövarna att sluta, genom samtal, andlig botgöring, bikt etc, har tyvärr visat sig ineffektiv vad gäller just detta område.

Mörkläggningskultur
3a. Heliga stolen är p.g.a. sitt läge mitt i Italien tyvärr präglad av den romanska sekretess- och slutenhetskulturen, där offentlighetsprincipen är mycket fjärran. Detta är ju en tendens som även t.ex. EU är svårt drabbat av.

b. I viljan att inte skada någon genom att hänga ut personen, att avstå från att locka andra till synd, att undvika vulgaritet och att vara "finkänslig" förstärks denna tendens ytterligare inom Kyrkan. Problemet är att det i många fall kan leda till en kultur där saker göms undan och sopas under mattan. Naturligtvis kan tankar att ändamålet helgar medlen även förekomma hos vissa, att de finner det värre om folk börjar tvivla på Kyrkans helighet och därför bättre att några får offras för hela folket och att det är därför de smusslar undan det som hänt. Fast det är egentligen inte ett katolskt tänkande, snarare marxistiskt, så jag tror i de flesta fall att det från början inte är ett sådant tänkande utan goda uppsåt som ändå kommit att resultera i en kultur av mörkläggning och nedtystande, som jag tyvärr måste erkänna att väldigt starkt präglar de kyrkliga organisationerna.

c. Även ett visst drag av kåranda kan nog tänkas uppkomma bland prästerskapet även om jag tror det är betydligt mindre starkt än inom många andra yrken, eftersom det finns så många olika ordnar, inriktningar, länder etc. inom Kyrkan. Men det har ju alltid funnits folk som anklagat präster för än det ena än det andra och det är därför inte så konstigt om en biskop första gången han hör en anmälan bara trott att det är ännu någon halvpsykopatisk stalker som blivit besatt av den lokala prästen och nu vill hitta alla sätt att hämnas på honom. Inte så konstigt eftersom det är så i många fall, men fruktansvärt när folk som verkligen drabbats inte blivit tagna på allvar.

Felriktad vördnad
4. I vissa länder och i vissa delar av Kyrkan råder ännu en överdriven vördnad inte bara för prästämbetet i sig utan även för innehavarna av detsamma. Detta har avtagit extremt mycket det senaste halvseklet. Men det finns ännu miljöer där en prästs ord och handlingar inte kan ifrågasättas. Präster är i sanning värda aktning och en särskild tacksamhet för att de tjänar övriga församlingen, men även de kan som individer begå felaktiga handlingar och bryta mot Guds och Kyrkans bud varför en blind vördnad för allt de gör är farlig. Särskilt präster som "kräver" denna vördnad för den egna personen tror jag är inne på fel spår. Kristus krävde aldrig vördnad.

Slutsats:
Så vad skall man nu göra åt det? Naturligtvis det klassiska: "bed och arbeta". Men att kalla till ett koncilium där man utreder Kyrkans förhållande till den världsliga makten och jurisdiktionen samt skissar planerna på en ny öppenhetskultur vore enligt mig som en vanlig, enkel lekman i alla fall en bra början.
 

PS
Slutligen så får vi inte låta dessa skandaler fälla en skugga över alla de hundratusentals fantastiska människor som arbetar som präster, nunnor, biskopar, munkar och aktiva lekmän inom Kyrkan. Vi får inte förfalla i någon oreflekterad antiklerikalism. Personligen tror jag jorden utan deras böner och tysta arbete för sin nästa skulle vara en fruktansvärd plats att leva på - om den ens skulle finnas kvar.