Bland kadetter och Timoteij

_{Edward Blom möter Timoteij}

Så vad har jag då gjort de senaste dagarna? I onsdags berättade jag punschens och ärtsoppans historia för kadetterna på Karlberg och ledde därefter en punschprovning. Inte bara en fosterländskt plikt att uppfylla, utan även en mycket lyckad kväll. Synnerligen trevlig stämning på mässen, mitt emellan klassisk officersjargong och studentikos lättsamhet och intellekt. Det hade blivit fel på arraksinköpet så vi hämtade en flaska hos mig. Grannarna måste funnit det underligt att jag försvann i taxi för att 20 min senare återvända eskorterad av uniformerad militär till lägenheten, och därifrån återvända med en flaks arrak i högsta hugg. Eller också ... är det kanske precis det folk förväntar sig av mig.

På torsdagen föredrag på ICAs marknadsavdelning och direkt efter det iväg till Eksjö. Till min glädje följde min livs glädje med mig till den småländska metropolen och förgyllde resan ner. Vi dinerade på trivsamma Söderköpings brunnsrestaurang som framställde en härlig trerätterssupé – med undantag av espresson som var fasansfull. Jag har sagt det om Hässleholms stadshotell och jag säger det även om detta ställe: Om man inte har en riktig espressomaskin eller ens en perkolator, så låt gästerna få en god kopp bryggkaffe istället för en espresso gjord på pulver.

Eksjö visade sig vara en förträffligt trevlig liten stad, vars borgare var fulla av idérikedom och vars stadskärna aldrig härjats av 60-talets rivningar. Jag blev så förtjust så jag från scenen sa mig beredd att flytta dit. Mitt arbete började tidigt som konferencier under dagens föredrag och fortsatte sedan under middagen och kvällens musikunderhållning. Eksjö är en stor musikstad och de hade lyckats engagera flera stora artister. Jag gladdes stort åt att få träffa Claes-Göran Hederström (Det börjar likna kärlek banne mig), vars röst snarare blivit bättre än för 40 år sedan då han slog igenom - och framförallt mina favoriter från Melodifestivalen: Timotej! Se bild! Ett väldigt trevligt band vid namn Up the Mountain förstod jag först efteråt att tydligen också var kända, eftersom några av dem spelade i Cardigans. Typiskt mig att aldrig förstå vilka man bör känna igen. Direkt från Eksjö bar det iväg tillbaks till Stockholm och min yngsta systerdotters första kommunion med efterföljande firande; vi kom iväg alldeles för sent och körde vilse på vägen ur stan, så det blev tyska hastigheter på motorvägen hem för att hinna - må hoppas ingen fartkamera fångat oss på bild.

Nu skall jag iväg till Stallbrödernas årliga revy!