Livet på en räkmacka

Stallbrödernas årliga revy var ett synnerligen underhållande spektakel med riktigt begåvade underhållare. Mitt eget uppdrag var att agera korvgubbe utanför Intimans ingång och dela ut prinskorvar och slottsstekbitar, eftersom temat för dagen naturligtvis var det stundande prinsessbröllopet. Stilriktigt sjöng också Peter Lundblad senare inte sin klassiker ta mig till havet, utan "Ta mig till hovet och gör mig till kung" ... Arne Weisse som stod och delade ut program bredvid mig utanför teatern, pigg och rask som en yngling, visade sig ha fyllt 80 år i dagarna - hade man knappast kunnat tro.

Efteråt blev det eftersittning på Tennstopet. Jag bröt förnuftigt nog upp redan vid tolv, trots att jag hade förträffligt trevligt, eftersom jag hade ett jobbmöte dagen efter. Att jag sedan råkade tala 2,5 timme med Charlotta i telefon var kanske inte helt förnuftigt ... Men vad världen vore tråkig om ständigt vore förnuftiga! Jag säger i stället som Novalis: "Die Welt muß romantisiert werden!"  Det fick bli taxi till jobbet för andra dagen i rad i stället - vad gör man inte för att försöka få fart på konjunkturen.

I går lyckades jag missa ett intressant föredrag på Par Bricole, så det är inte mycket att säga om. På kvällen gjorde vi riktigt läckra räkmackor med färska, handskalade räkor, rågbröd, ekologiskt smör, ägg, dill, citron och hemgjord majonnäs. Funkade riktigt bra ihop med en egenhemtagen Rivaner från Trier vid Mosel. Tyvärr har jag förlorat min mobiltelefon, varför det för tillfället blir dåligt med fotografier; mackbilden är alltså snodd på nätet - mina var ännu  bättre.

Denna (torsdagens) kväll har emellertid inte varit något glidande på en räkmacka utan har i stället ägnats åt administration, disk, tvätt och trappstädning (bor i bostadsrätt). Någon gång måste även sådant ske, fast det ligger oändligt långt bort från Novalis. Fast ett litet sms som anlände under fejandets gång lyckades faktiskt med konststycket att till och med romantisera trappstädningen för några minuter. Det är vår!