Ett helt annat obehag

Var på Dramaten med två goda vänner ikväll och såg Hantverkarna; började som en vanlig fars som drev med det faktum att det alltid är hantverkarna som styr och att det tar flera gånger längre tid och kostar mycket mer än vad som ursprungligen sagts. Var roligt hela tiden, även om jag då (innan jag sett hela stycket) tyckte att några av hantverkarmedhjälparna spelade över. Och jag kunde inte riktigt förstå de enorma privatteatersskrattsalvor som en del damer i publiken uppgav, ett leende räckte.

Sedan blev det mer crazykomedi när den stackars huvudpersonen mer eller mindre mot sin vilja råkade ta livet av den ena hantverkaren efter den andre. Fortfarande lite roligt, men lite väl utflippat, som en del romaner nu förtiden som går så långt i överdrifterna på de sista sidorna, att historierna till slut bara rinner ut i sanden, antagligen avsiktligt som en sorts Verfremdungseffekt.

Men så började en annan underton göra sig gällande och skrattet blev obehagligt segt i halsen. Plötsligt blev det så där riktigt otäckt som bra teater ibland kan bli. Magmuskeln stelnade och ett lätt illamående spred sig. Inte för att storyn i sig höll som en realistisk skildring, det var en fars som inte brydde sig att vara det minsta trovärdig, men överdrifterna blev inte alls ironi eller verfremdungseffekt, snarare framställdes samhället och samtiden som i en tivolispegel och ur det perspektivet stack några av dess (och därmed även våra) varbölder så markant fram att de inte längre gick att dölja med de mentala skygglapparna. 

Jag cyklade hem med en fullständig annan sorts obehagskänsla än den man vanligtvis erfar när Dramaten försöker vara rolig.

På Kulturdelen lägger säkerligen J. snart upp en längre recension, så gå in dit också. (Första gången hon inte hinner före mig - undrar om hon sprang iväg på en annan förställning efteråt?)