Åter i Harlem

Så är man då åter väl installerad på Frederick Douglass Boulevard i Harlem New York. Vi fick skjuts av vännen Mats till Arlanda. Med en incheckning 1:45 före avgång ansåg jag att vi var en timme sena och Gunilla att vi var en timme tidiga.

Flygbolaget Delta vägrade att samväga våra väskor så min hade övervikt. Istället för att bara ta en hundring per kilo ville de ha ut 200 dollar! Otrevligt nog, men när det hela dessutom presenterades med ett föraktfullt hånskratt av personalen kändes det en aning otraditionellt. I värsta "Ryan Air-förnedringen" tvingades jag så börja slita upp min väska och vräka över skor och böcker i Gunillas väska och mitt eget handbagage, medan kvinnan som tvingat mig till det hela satt och skrek att jag skulle gå undan och inte vara i vägen för alla - kunde hon glömma! Hann således inte med någon räkmacka i baren, fast Gunilla hävdar att det hade vi visst hunnit om vi bara struntat i flygbolagets boardingtid. Vi har lite olika inställning till marginaler ... Nåja, personalen på planet var mycket vänliga och det var fri tillgång på vin till skillnad från på Continental, så slutet gott allting gott vad gällde resan.

Gunilla var förkyld redan när hon anlände till JFK och själv hade jag tagit fyra vaccin dagen innan: Det kändes som om någon hade tryckt ett brännjärn i gropen i övre delen av magen (antagligen en effekt av koleravaccinet), varenda muskel värkte (influensavaccinet), huvudet gjorde ont (tyfusen?) och jag rann av svett (hepatiten?). Därtill jetlag och allmän utkördhet efter att vi stressat på tok för mycket de senaste veckorna. (Gunilla har fått för sig att hon skall dra med mig till Haiti några dagar i november, därav de många sprutorna.)

Vi sov mest första eftermiddagen och följande dag. I dag började vi så känna oss bättre, men då hade istället min dator brutit i hop så hoppet att kunna sätta mig och skriva var förgäves. Så gick vi ut och åt en underbar lunch på en koreansk restaurang, bl.a. råa bitar av obestämt kött doppat i starka såser - stora portioner och mycket fin smak; köpte skrivartoner, lät sy i några knappar i min kavaj och handlade en massa mat i en fantastisk livsmedelsbutik.

Sedan blev min muskelvärk etter värre och jag sackade ihop i en fåtölj samtidigt som Gunillas förkylning gick ner i lungorna. Snart satt hon hostande som den lungsiktiga Mimi i slutscenen av La Traviata medan jag sprang med muggar och glas innehållnade acetylcystein, honungsvatten, Kan Jang och hatitisk rom. Nu har vi båda strandat bleka framför datorerna fast vi borde sova, inte fullt så romantiskt som jag föreställt mig orden "The City that never sleeps" ...