I baren på Hotel Oloffson

Så sitter man i baren på Hotel Oloffson. Hade någon nämnt denna vid namn för ett knappt år sedan hade jag endast känt till den som platsen där Graham Greenes "Komendianterna" utspelade sig. Men nu sitter jag alltså själv mitt i romanens epicentrum. Vad kärleken kan göra!

Vi kom hit i torsdags, fast det redan känns som så där åtta år sedan. Mottogs av sonen till en god vän till Gunilla (en katolsk missionär och rektor) samt hans chaufför och livvakt. Och efter någon halvtimme i skumpande minibuss på gator som fått pinnmovägen mellan Malung och Lyberget att framstå som en autostrada, hittade vi till slut ett ledigt hotell där vi kunde vara de första två dagarna innan Oloffson hade plats för oss.

I  början lät jag mig invaggas av murarnas trygghet och lät bli att ta intryck av omgivningen. Första dygnet drack vi alltså rompunsch, badade i poolen, njöt av värmen och nojsade så att alla övriga råbarkade hotellgäster bestående av businessmän som ville sälja patentmediciner, danska journalister och hjälparbetare undrade om vi var ett smekmånadspar som  förvillat oss till fullständigt fel semesterort.

Några promenader i omgivningen gav dock starka intryck: fattigdom, jordbävningens förödande framfart, men även intryck av förbålt trevliga människor som märkligt nog inte verkade totalt förstörda av sorg och posttraumatisk stress, som jag hade blivit av en tusendel av deras upplevelser.

Så checkade vi in på Hotel Oloffson, Gunillas favorithotell på jorden: ett fantastiskt kråkslott som man verkligen bara måste älska av hela sitt hjärta även om sängen är för kort, för smal, för hård och har ben som faller av redan innan man har vänt sig första gången under natten. Hotelldirektören är rockstjärna, woodoo-präst och håller just på att kampanja för sin kusin till dagens presidentval.

Så blev det lite arbete i dag med intervju av FN:s vice polischef som är svensk och långsamt insåg man hur djäkla livsfarligt stället är. Enligt UD:s hemsida är Haiti ett av världens farligaste fem länder och enligt FN just nu under dess fem värsta dagar. Förutom kolera, malaria, galen trafik, jordbävnings- och tyfonrisk. Och jag som är världens fegaste människa som inte ens vågar åka tunnelbana i Stockholm på kvällarna - vad kan inte kärleken ställa till med?

Nåja, jag larvar runt i en ljus kostym och panamahatt, dricker romdrinkar och röker cigarrer - inte olik en sekelskiftets bananplantageägare och trivs för det mesta rätt bra. Hemligheten är bara att ha minst 0,3 promille i kroppen för att hålla nerverna i trim. Eller som en man till en av Gunillas kollegor sa: man måste ta lite droger för att klara Haiti. En lätt överdrift: en utmärkt rompunsch till lunch räcker väl.

Fler foton och betraktelser kommer framöver. Dagens val med lite småkravaller, mässbesök och religiösa betraktelser samt diverse foton på all underbar getgryta jag ätit måste ju bifogas. Om Gud vill sker det i morgon.

Hörde förresten just en intervju av min älskade Gunilla med min gamle vän från ungdomsåren Per Byman om Haiti - kan avlyssnas här.