I juli 2006 tändes ett svagt hopp för kommunistiska enpartistaten Kuba. Presidenten, Fidel Castro, var allvarligt sjuk och behövde opereras. Med Castro borta kanske det skulle finnas en chans för Kuba att bli en demokrati.
   Under de inledande åren av 2000-talet kom det allt oftare rykten om Fidel Castros sviktande hälsa. Kanske var de sanna, kanske inte. Nu var det i alla fall skarpt läge. Fidel Castro delegerade presidentskapet till sin bror, Raúl Castro, och det var många, inte bara i Kuba, som höll tummarna för att den gamle revolutionsledaren och kommunisten skulle dra sin sista suck.
   Nu ska man kanske inte önska livet ur människor hur som helst. Fast i vissa fall är det lite mer berättigat än i andra. När jag var i Kuba sensommaren 2000 fanns det en enda sak som de jag pratade med önskade högre än något annat. Att Fidel Castro skulle trilla av pinn och att Kuba som följd av det skulle bli en demokrati. Det är säkert så att jag träffade folk med hyfsat liberala åsikter. För det är knappast så att hela Kubas befolkning vill se honom död eller landets nuvarande politiska system skrotat.
    Men Fidel Castro överlevde. Den officiella förklaringen var att han drabbats av en gastrointenstinal blödning, en blödning som kan vara kopplad till magsår. Efter operationen var hans hälsa att fortsatt skral och Raúl Castro fortsatte att sköta broderns jobb.
   2007 dödförklarades så Fidel Castro av tidningen Norra Skåne. De hade fel skulle det visa sig, så Norra Skåne lyckades inte heller befria kubanerna från Fidel.
I februari 2008 kom det till slut ett meddelande från Fidel Castro.
    "Jag kommer varken aspirera till eller acceptera ytterligare en presidentperiod - jag upprepar - varken aspirera eller kandidera."
     Nu blev det helt klart att Raúl Castro var den permanenta ledaren i diktaturen. En del trodde att Raúl Castro eventuellt kunde bli en mer pragmatisk ledare än Fidel. En del förändringar har också skett. Nu kan vissa kubaner köpa sig en mobiltelefon och annan elektronik. De med egen bil kan också få tillstånd att köra taxi. Privata markägare kan även få odla på statens egendomar. Men den grundläggande politiken är densamma i den totalitära staten. Och brotten mot de mänskliga rättigheterna har inte upphört.
   Omvärldens hållning har emellertid förändrats något. Igår, 28 oktober, fördömdes USA:s 47 år långa Kuba-embargo i en FN-resolution. För kubanerna kanske det kan vara en tröst någonstans, men det är ingen tröst som ger frihet eller demokrati. Det hopp som tändes när Fidel Castro blev sjuk har garanterat släckts igen.