Var det de sista världsomspännande megagalorna? Oavsett vad som händer framöver så var Live 8 och Live Earth är tveklöst de två största musikarrangemangen som världen har sett. Båda galorna kritiserades hårt för att ha luddiga mål. Men den största synden var nog ändå att Live 8 och Live Earth var direkt tråkiga.
   Det är inget fel i att vilja hjälpa andra. Tvärtom så är det vackert. Speciellt om det sker oegennyttigt. Sedan är det bra om de som ska ha hjälp också får den. Så är inte alltid fallet när det gäller välgörenhetskonserter.
   Den första riktigt stora grejen av den här typen var George Harrisons konserter för Bangladesh 1971. Harrison själv, Eric Clapton, Bob Dylan, Ravi Shankar, Leon Russel och en bunt andra var involverade. $250 000 samlades in direkt. Sedan har det tillkommit pengar för inspelningar på LP, CD, VHS och DVD. Harrison startade en fond som UNICEF håller i fortfarande. Men det vara bara den första summan som hamnade där den skulle direkt. Övriga pengar kom inte Bangladesh till del förrän 1985 på grund av tekniska legaliteter.
   Samma år, 1985 alltså, var det dags för Bob Geldof och Midge Ure att hjälpa de svältande i Etiopien. Live Aid var gigantiskt efter dåtidens mått mätt. Dessutom sändes det live på TV. $150 000 000 samlades in. Men hur mycket som verkligen kom det etiopiska folket till del vet ingen. Kritiker menar att den kommunistiska militärjuntan med Mengistu Haile Mariam i spetsen snodde åt sig en hel del av pengarna. Detta trots att man försökte kanalisera pengarna via organisationer som inte var styrda av den etiopiska staten.
   Cirka tre miljarder människor kunde se Live 8 har det rapporterat i efterhand. 2005 hade Bob Geldof och Midge Ure fått sällskap av Bono i arrangörsledet. Man höll konserter i bland annat London, Paris, Berlin, Rom, Philadelphia, Johannesburg och Moskva. Artister som Pink Floyd, Madonna, Elton John, Pete Doherty, Pet Shop Boys, Robbie Williams, The Who, Stevie Wonder och många andra ställde upp.

   Målet med Live 8 var att påverka G8-länderna att förbättra situationen för de fattiga länderna i världen. Detta skulle man komma åt genom att G8-länderna avskrev skulder, fixade mer bistånd och bättre handelsregler.
   G8-länderna lovade runt men höll tunt. World Development Movements talesman Dave Timms har i efterhand förklarat att när det gällde skuldfrågan gjordes en del framsteg. I övrigt hände det inte så mycket. Bob Geldof själv menade att Live 8 var en succé. Men till skillnad från Live Aid, där det samlades in pengar direkt, så är resultatet av Live 8 svårt att mäta.
    För Geldof själv slutade det hela med en hel del hedersbetygelser. Han fick MTVs Free your mind award, han fick Beacon Fellowship prize, han fick människorättspriset Nord-Syd-utmärkelsen, han fick Lyndon Baines Johnson Moral Courage Award och mycket annat. Nobels fredspris fick han dock inte. Men de gamla pristagarna röstade fram honom som Man of Peace 2005.
   Före detta vicepresidenten Al Gore knep däremot Nobels fredspris 2007. Antagligen spelade Live Earth en liten roll i det hela. Gores allmänna kamp mot växthuseffekten var antagligen viktigare. Men Live Earth var den stora manifestationen 2007 för att göra världens medborgare medvetna om klimatproblemen.
   Madonna, Genesis, James Blunt, Red Hot Chili Peppers, The Police, Kanye West, Fall Out Boy, Bon Jovi och Mando Diao var några som ställde upp för denna goda sak. Konserter hölls i Sydney, Johannesburg, Rio de Janeiro, Antarctica, Tokyo, Kyoto, Shanghai, London, Hamburg, Washington D.C. och Rom. Ungefär två miljarder personer kollade in sändningarna.

   Här kom kritiken mot arrangemanget direkt. Många menade att det var helt banans att skeppa runt artister i jetplan och bilar, som genererade miljöförstöring, för att de skulle kunna medverka i sammanhanget. Miljökonsultföretaget Carbon Footprint konstaterade att Madonna var en av de personer som via sitt turnerande genererade mest växthusgaser i hela världen.
   Precis som i fallet med Live 8 var det svårt att se någon direkt effekt av Live Earth. Miljömedvetenhet är knepigt att mäta. Därför anklagades båda tillställningarna för att vara luddiga i sitt uppsåt.
   Producenten Kevin Wall var emellertid nöjd. Wall är mannen som har sett till att allt har klaffat under Live Aid, Live 8 och Live Earth.
   Dessutom har artisternas motiv för att vara med på galor av den här typen ifrågasatts. Deltar de för att de tror på saken eller för att det gynnar deras varumärke och skivförsäljning? Efter Live 8 löste Pink Floyd och The Who det hela genom att skänka inkomsterna som kom in efter galan till välgörande ändamål.
   Den svenska TV-publiken var inte riktigt så på hugget som man först hade trott. 400 000 följde Live 8 och Live Earth hade cirka en halv miljon tittare. Det var klart under vad man räknat med i förväg.
   Min teori är att de evighetslånga jättegalorna i slutändan blir för tråkiga. Nog sitter en del framför TVn för att de vill stödja saken men majoriteten vill sannolikt bara se sina favoritartister. Därför blir det oerhört mycket dötid. Det blir tråkigt. Då stänger man av.
   Effekterna av välgörenhetskonserter kan också diskuteras. Hur mycket tänker de medverkande och publiken på den goda sak som uppmärksammas efteråt? Är det bara ett sätt att döva det dåliga västerländska samvetet för stunden? Jag misstänker starkt att de riktigt involverade agerar i mindre format och mer lokalt. Där kan man dessutom ha mer koll på var de insamlade pengarna hamnar och vilket resultat de ger.
   Vill man veta vilka amerikanska stjärnor som är involverade i välgörenhet kan man kolla in siten, Look To the Stars.