57. Tortyrskräckfilm

En del kallar det tortyrskräck. Andra hugger i lite mer och säger tortyrporr. Det handlar om filmtrenden som verkligen pressat gränserna för vad som kan visas på bio. De mest kända titlarna är ”Saw” och ”Hostel”, med uppföljare. Men de är bara toppen på isberget.
   Skräckfilm har alltid berört och upprört. De som gör skräckfilm har också en tendens att ta i lite till och lite till. Allt för att göra skräckfilmsfansen till lags. I början av det decennium vi just är på väg att avsluta kom det en ny skräckfilmsvåg. Två av de snällare uttrycken, om man nu kan säga så, var zombie- och vampyrfilmerna (som redan avhandlats här i milstolpeland). Där rör det sig trots allt om uppenbara fantasier för de allra flesta av oss.
   Tortyrskräckfilmerna är mer brutala och framförallt mer verklighetsnära. Risken för att man ska få en blådåre i stil med ”Jigsaw”, det onda geniet i ”Saw”-filmerna, efter sig lär väl vara liten i verkliga livet. Men sadismen och smärtan offren utsätts för är mer hudnära.
   I Eli Roths två ”Hostel”-rullar hamnar oskyldiga turister i händerna på supersadistiska individer och mördas långsamt och plågsamt i närbild. Det är blek nihilism och tortyr i ett paket.
   Tortyr i skräckfilmer är inget nytt. Jag kan räkna upp titlar från förr i en timme och ändå inte ha hunnit med en bråkdel. Filmer som ”Last House on the Left”, ”Last House on the Edge of the Park”, ”New York Ripper”, ”Texas Chainsaw Massacre”, ”Cannibal Holocaust” och ”Men Behind the Sun” är några ökänd exempel. En något mer konstnärlig variant på samma tema är Pasolinis ”Saló – Sodoms 120 dagar”.
   Letar man sig framåt i tiden så snubblar man 1985 över regissören Satoru Ogura och kortfilmen ”Guinea Pig”. Tidigare skräckfilmer hade för det mesta någon form av historia att berätta. Inte ”Guinea Pig”. Där handlade allt om just tortyr. Efter första filmens framgångar kom det en hel svit på samma tema, ofta med inspiration från manga. Toleransen för övervåld på film har alltid varit klart högre i Japan än i västvärlden så det skulle dröja nästan tjugo år innan man kunde se något liknande på en svensk eller amerikansk biograf.
   Bortser man från mer undergroundbetonade filmer som ”August Underground's Mordum” (2003) och ”Murder-set-pieces” (2004) så började tortyskräcktrenden med Saw 1 (2004). Sedan kom ”Hostel 1”, ”Saw II” och ”The Devil’s Rejects” året efter. ”Saw” har fått ännu fler uppföljare, ”Hostel” har bara en uppföljare ännu så länge. Andra inspirerades och ”Vacancy”, ”Captivity”, ”Eden Lake” samt ”The Collector” är några alster i samma anda.

   Trenden har inte stannat i USA. Australiensiska ”Wolf Creek”, brasilianska ”Turistas” och brittiska ”Mum and Dad” är inte heller något för veklingar. I Frankrike föregick man till och med den amerikanska trenden med ”Haute tension” (även känd som ”Switchblade Romance” eller ”High Tension”) 2003. Andra obehagligheter från fransoserna är À l'intérieur”, ”Frontiére(s)” och ”Martyrs”. I den sistnämnda har regissören Pascal Laugier har inspirerats av Bibeln och Jobs öde.

   Många av de här filmerna har fått mördande, om uttrycket tillåts, kritik. Men en del filmskribenter, bland annat i The New York Times, har samtidigt sett paralleller med vad som händer i krigshärdar runt om i världen. Filmsnuttarna och bilderna som läckte ut från Abu Ghraib-fängelset i Irak har nämnts som exempel. Andra menar att TV-program som ”Fear Factor”, där folk får knapra äckliga småkryp och utsätts för tortyrliknande prövningar, också tillhör den här trenden. Tortyr och obehag påverkar folk och skapar rädsla, alltså dyker det upp mer tydligt än någonsin på film. Skräckfilmens uppgift är i slutändan att skrämmas. Så varför inte dra till med det värsta? Den generationen som gör film i dag är också uppvuxen med skräckfilm på ett helt annat vis än tidigare generationer. Därför håller ingen tillbaka.  
   Helt klart är ändå att tortyrskräckfilmerna har utvidgat ramarna rejält för vad man kan visa på biograferna.