”Sverige halkar efter utan euro” var en rubrik i Svenska Dagbladet 2003. I folkomröstningen segrade ändå de som sa nej till EMU. Vi slapp byta ut våra kronor och ören mot euro och cent. Men det man kan fråga sig är om ett nej förblir ett nej för alltid?
   Stämningen var stundtals hätsk. Gamla fiender blev plötsligt allierade. Ja-sidan påstods ha gigantiska ekonomiska resurser för sin kampanj jämfört med nej-sidan. Ja, det var ett liv och ett kiv innan det skulle folkomröstas i september 2003 om Sverige skulle ta det sista steget in i EMU (Ekonomiska och monetära unionen). Detta sista steg handlade i princip om den svenska kronans vara eller icke vara.
   Båda nej- och ja-sidan hade sina argument. De som var för menade att merparten av euroländerna hade haft högre tillväxt än Sverige sedan 1999. Företag skulle få det lättare när de inte behövde ta hänsyn till växlingskurser. Och apropå växla, att åka på semester skulle gå som en dans när man slapp allt meck med olika valutor. Det vara bara några exempel på varför ja-sidan tyckte att man borde vara för.
   Nej-sidan pratade om att jobben hotades, att den EMU-kris som då rådde stod för dörren om euron infördes, att EMU var vägen mot ett mer överstatligt EU och att Sverige då kunde tänkas förlora i inflytande. Sist men inte minst konstaterade nej-sidan att ett nej kan alltid bli ett ja vid ett senare och mer strategiskt tillfälle medan ett ja är ett ja för alltid.
   Moderaterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna var ja-sägare. Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet stretade emot på nej-barrikaden.
   I andra länder där euron införts klagade folk på att priserna gått upp. Ekonomerna hävdade att så inte var fallet. På det stora hela hade ekonomerna rätt. Men i vardagslivet noterade folk att deras tidningar, livsmedel och andra enklare saker blivit dyrare. Förklaringen sades vara att vissa konsumentpriser justerats uppåt vid byte av valutan.
   För en del på nej-sidan verkade tanken på en gemensam valuta nästan vara som ett påbud från ovan som hotade den nationella identiteten. "Vi kan ju inte kalla oss Sverige sedan om det blir ja", skrev någon på en insändarsida.
I en krönika i Aftonbladet kommenterade Johanne Hildebrandt just den typen av tankegångar:
   ”Nej-sidan verkar klamra sig fast vid en nationalromantisk idé om att Sverige är förträffligt och allt främmande är skadligt. Men historiskt sett har vi alltid varit beroende av handel med omvärlden och utländsk valuta har nästan alltid varit gångbart i detta land.”
   EU-kommissionären Margot Wallström konstaterade att svenskarna kunde komma att betraktas som "halvhjärtade européer" i Bryssel om det blev nej till euron.
   LO-ordföranden, Wanja Lundby-Wedin, skrev under en debattartikel tillsammans med Svenskt näringslivs VD, Göran Tunhammar. Dagligdags var det två parter som inte brukade vara överens om så värst mycket.
   I en debattartikel i Dagens Nyheter konstaterade ett annat något omaka par, dåvarande statsministern Göran Persson och folkpartiledaren Lars Leijonborg, att om det blev nej i folkomröstningen skulle det dröja ett bra tag innan man kunde föra upp frågan på dagordningen igen.
   "Vår bedömning är att ett nej till euron kommer att gälla både över denna och nästa mandatperiod. Det betyder att frågan tidigast kan aktualiseras på nytt 2010. Skulle det då hållas en andra folkomröstning som gav ett ja, krävs ytterligare några år mellan omröstning och ett faktiskt införande av euron. Ett nej gäller alltså i praktiken minst fram till 2013."
   Redan under EU:s föregångare EG dryftades tanken om en gemensam europeisk valuta. I början av 1970-talet föddes Werner-planen och enligt den var tanken att EG-länderna skulle ha en gemensam valuta 1980. Så blev det inte. En ekonomisk kris kom i vägen.
   1997, två år efter Sveriges inträde i EU, förde moderaternas partiledare, Carl Bildt, fram tanken om en folkomröstning gällande euron. Vid tillfället fanns det inget folkligt stöd för ett fullskaligt EMU-medlemskap. Tre år senare kom socialdemokraterna fram till samma slutsats.
   I folkomröstning fick nej-sidan 55,9 av rösterna, 42,0% röstade ja och 2,1 röstade blankt.
   Finansminister, Bosse Ringholm, kommenterade valresultatet i Aftonbladet.
   - Det är ett relativt tydligt besked som svenska folket har givit. Jag tror att det hänger ihop med att vi haft en ganska bra ekonomisk utveckling i Sverige de senaste åren medan det varit svårare ute i Europa.
   Men skam den som ger sig. Den tidigare omtalade folkopinionen har förändrats sedan 2003. Under våren genomfördes tre olika undersökningar som gav tre olika svar. I mars sa 45% ja och 51% nej enligt Skop. I april hade ja-sidan majoritet med 47% mot nej-sidans 45% i en Sifo-mätning. Sedan kom Statistiska centralbyrån (SCB) i maj fram till att det var 42,1% ja och 42,9% nej.
   En sannolik orsak till att opinionen svänger en del har givetvis med det allmänna finansiella läget att göra. Går det dåligt i EMU-länderna blir fler motvalls här. Tappar kronan i värde gentemot euron ser man mer positivt på ett skifte.  
   En annan faktor som kan påverka svenskarnas syn på det hela är den folkomröstning som danskarna sannolikt kommer att hålla under 2010.
   Folkpartiets, Jan Björklund, har vid ett flertal tillfällen sagt att han gärna ser en ny svensk folkomröstning inom en snar framtid. Så blir inte förvånad om du tvingas säga vad du tycker om detta ännu en gång.
   För närvarande har 16, av 27, EU-länder euro som valuta: Belgien, Cypern, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike.
Bulgarien, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Storbritannien, Tjeckien, Ungern och Sverige kör med egen kosing.
   Sedan ska man inte glömma att folkomröstningar bara är rådgivande. Om folkomröstningarna faktiskt hade varit utslagsgivande skulle vi kanske fortfarande ha haft vänstertrafik. Folket sa nej till högertrafik 1955. 1967 fick vi det i alla fall. Efter kärnkraftsomröstningen 1980 var budet att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010. Men det kan vi konstatera att den inte är.
   Så ett nej är inte alltid ett nej.