Om man ska vara helt korrekt så är det inte skäggrocken, den avancerade klubbmusiken, emokidsen, de spretiga Göteborgsartisterna, mainstreamhårdrock eller de svenska rapparna som styrt trenderna i det svenska musiklivet de senaste tio åren. Det är istället TV-program som Melodifestivalen, Idol och Dansbandskampen. Tråkigt och ohippt så det förslår tycker säkert en del, samtidigt kommer vi inte undan att det ser ut så.
   Mello och dansbanden har redan avhandlats på den här listan. Idol kommer att få sin egen punkt. Så då fortsätter vi med allt det andra.
   Trots att decenniet har präglats av total svartsyn från musikbranschen, den illegala nedladdningen har legat som en svart filt över allt som har med musik att göra menar de, så har det nog aldrig tidigare funnits så mycket bra svensk musik att lyssna på som det gör nu.
Kolla den här bunten namn, många av dem hade ingen hört talas om när seklet startade: Dungen, Familjen, Miss Li, Those Dancing Days, Sugarplum Fairy, Johnossi, Pascal, Vapnet, The Radio Dept., Peter Bjorn and John, Melissa Horn, Fibes, Oh Fibes!, Deportees, Frida Hyvönen, Lo-Fi Fnk, Slagsmålsklubben, Detektivbyrån, [ingenting], Veronica Maggio, Amanda Jenssen, Lykke Li, Oh Laura, Maia Hirasawa, Tomas Andersson Wij, Salem Al Fakir, Laleh, BWO, Anna Ternheim, The Hives, Marit Bergman, Lisa Miskovsky, Eskobar, Christian Kjellvander, José González, Markus Krunegård och Laakso, Kleerup, The Knife, Moneybrother, Hello Saferide/Säkert!, Takida, Lars Winnerbäck, Teddybears, Sahara Hotnights, The Ark, The Hellacopters, A Camp, Mando Diao, The Sounds, Looptroop/Promoe, Fattaru, Ison & Fille, Snook, Max Peezay, Mange Schmidt, Million Stylez, Timbuktu, Maskinen, Adam Tensta, Mapei, Svenska Akdemien, Basutbudet, Lazee, Lorentz & M. Zackarias Adam Tensta, Afasi & Filthy, Melody Club, Håkan Hellström, Mustasch, The Plan, The Tough Alliance, Studio, Her Majesty, El Perro Del Mar, Franke, Hästpojken, Jens Lekman, Joel Alme, Air France, jj, Jonas Game, Silverbullit, Fontän, The Embassy, The Crêpes, Timo Räisänen, Måns Jälevik, Daniel Gilbert, Hammerfall, In Flames, Dimmu Borgir, Opeth, Mustasch, Takida, Crashdïet, The Poodles, Dead By April, Burst, Eric Prydz, Sebastian Ingrosso, Axwell, Steve Angello, John Dahlbäck, Cari Lekebusch, Alexi Delano, Mikael Stavöstrand och Pär Grindvik.

   Några av dem startade sina karriärer innan klockan slog midnatt den sista december 1999, men det de har gemensamt är att de alla slagit igenom, i större eller mindre grad, under 00-talet.
   Sedan har vi de gamla artisterna som på olika vis skakat liv i sin kreativitet och kommit in i en andra, för vissa en tredje, andning. Per Gessle höll fortfarande på med Roxette inledningsvis. Sedan jubilerade han med Gyllene Tider under en jätteturné. Gessles soloskivor har hyllats och han släppte en småobskyr skiva under namnet Son of a Plumber. Peter Jöback kanske inte har lyckats slipa bort all musikalfernissa, men oj vad han har försökt och understundom har det också lyckats. Joakim Thåström blev mer lågmäld än någonsin vilket visade sig göra honom än mer intressant. Robyn startade eget skivbolag och gjorde en monumental comeback. Lena Philipsson gick från att vara lätt avdankad schlagertjej till att bli en av landets hetaste artister. Titiyo släppte bara två skivor, men de var egensinniga och gav henne oväntad indiecred. Nisse Hellberg satsade solo och grävde ännu djupare i den rockmylla där hans band Wilmer X har sina rötter vilket var en lyckad strategi. Gamla Eldkvarn upplevde plötsligt en ny vår och gjorde några av sina bästa skivor någonsin. Och Broder Daniel gick från att ha varit en hänförande indieakt till arenaformat utan att vare sig tappa i mystik eller alienera sin ursprungliga publik.

   Sedan har vi Kent. De är ett 1990-talsband. Det var då de bildades och slog igenom. Ändå har de dominerat stort under 00-talet också. Alla minns väl konserten på Stadion 2003 när de uppmanade publiken att komma i vita kläder?
   En tydlig trend är annars att Göteborg har bidragit med många av de mer omtalade akterna. Håkan Hellström debuterade 2000. The Knife har rönt framgångar över hela världen. The Tough Alliance, Studio och andra gjorde pop, men med balearisc danskänsla. Jens Lekman och José González gitarrstrummande spreds över jorden. Och så har vi alla de där artisterna och banden som på något vis trillat ut ur Broder Daniels kappa. The Plan, Her Majesty, Franke, Hästpojken, Joel Alme, Jonas Game, Silverbullit, Fontän, The Embassy, The Crêpes, Timo Räisänen, Måns Jälevik och Daniel Gilbert kan alla på ett eller annat vis kopplas till Broder Daniel.

   Svensk klubbmusik har rullat på och blivit ännu större. DJ:s och producenter som Eric Prydz, Sebastian Ingrosso, Axwell, Steve Angello, John Dahlbäck, Cari Lekebusch, Alexi Delano, Mikael Stavöstrand samt Pär Grindvik är alla internationella namn. Några är veteraner, andra färska. Det de har gemensamt är att den stora svenska publiken oftast inte har en susning om vilka de är.

   I hiphopsvängen har det också jobbats på. Mest under radarna dock. Timbuktu, Mange Scmidt och Looptroop och Promoe har förvisso breakat ordentligt. Men sådana som Fattaru, Ison & Fille, Snook, Max Peezay, Million Stylez, Maskinen, Adam Tensta, Mapei, Svenska Akdemien, Basutbudet, Lazee, Lorentz & M. Zackarias Adam Tensta och Afasi & Filthy har alla gjort bra saker de också.

   Inom den svenska hårdrocken har inga tydliga tendenser utmejslats. Hammerfall, In Flames, Mustasch, Takida och The Poodles har alla slagit stort. På en lite lägre nivå har Dead By April, Burst, Dimmu Borgir, Opeth och Crashdïet hittat sin publik.

   Men vilken skiva sammanfattar 00-talet bäst? Jag vände mig till musikjournalisten och författaren Fredrik Strage för att få svar på den frågan.
   - Jag anser att det är "Deep Cuts" med The Knife. Skivan efter, "Silent Shout", har nog sålt mer och blivit mer omskriven. Men Deep Cuts representerar en massa olika fenomen som varit viktiga under 00-talet. The Knife startade eget skivbolag. De hade en feministisk och queerteoretisk agenda. De skickade ju Joanna Rytel (samt hennes väninna Fia-Stina Sandlund, båda konstnärer och feminister reds anm) att hämta bandet Grammis. De fångade upp electroclash och åttiotal, en låt heter "You Take My Breath Away" nästan som Berlins åttiotalshit.