På en punkt är filmexperterna och biopubliken hyfsat överens. ”Lilja 4-ever” var en av 00-talets stora filmer. Lukas Moodyssons film fick bra recensioner och hyfsat höga besökssiffror på bio. Men den är inte i närheten av Kay Pollaks, ”Så som i himmelen”, som drog hela 1,4 miljoner personer.
   I filmtidskriften FLM har de gjort en enkät bland 26 filmkritiker och fått fram en topplista. Den ser ut så här:
1. ”De ofrivilliga” (Ruben Östlund)
2. ”Sånger från andra våningen” (Roy Andersson)
3. ”Lilja 4-ever” (Lukas Moodysson)
4. ”Låt den rätte komma in” (Tomas Alfredson)
5. ”Du levande” (Roy Andersson)
6. ”Tillsammans” (Lukas Moodysson)
7. ”Darling” (Johan Kling)
8. ”Farväl Falkenberg” (Jesper Ganslandt)
9. ”Det nya landet” (Geir Hansteen Jörgensen)
10. ”Lasermannen” (Mikael Marcimain)
   Notera att platserna nio och tio inte innehas av biograffilmer utan av två TV-serier. Det stämmer till eftertanke. Under 00-talet har det trots allt kommit 351 svenska spelfilmer och dokumentärer som har haft biopremiär.
   Att folk som kollar film professionellt och svenska folket har olika åsikter om vad som är bra och dåligt är ingen hemlighet. Om inte annat så visar publiksiffrorna det. ”Så som i himmelen” är den mest sedda filmen detta decennium. Sedan kommer ”Män som hatar kvinnor” (1,2 miljoner), ”Arn: Tempelriddaren” (1 miljon), ”Grabben i graven bredvid” (1 miljon), ”Ondskan” (960 000), ”Göta kanal 2 – Kanalkampen” (840 000), ”Masjävlar” (789 000), ”Kopps” (770 000), ”Jalla! Jalla!” (750 000) och ”Arn: Riket vid vägens slut” (522 000). Så ser statistiken ut på Svenska filminstitutets hemsida. Jag måste medge att jag inte är helt hundra på siffrorna enär SFIs hemsida beter sig mysko i Mac-browsers. Men det låter rimligt.

   För att jämföra så hade alla de åtta filmerna i topp på FLM-listan tillsammans 806 000 besökare. Och då står ”Lilja 4-ever” och ”Låt den rätte komma in” för mer än hälften av dessa.
   Nu är inte allt statistik och siffror dock, konstnärliga värden måste också beaktas. Och säga vad man vill om Arn-filmerna eller ”Göta kanal 2”, några högtstående filmverk handlar det inte om. Svenska folket i gemen är inte ute efter utmaningar på bio, det ska vara publikfriande braksuccéer. Att det sedan inte utvecklar filmkonsten är en annan femma.
   Lukas Moodysson är något av ett unikum i den här världen. Han lyckas ju faktiskt göra filmer som både är populära och manar till eftertanke. Inte bara ”Lilja 4-ever” lockade, även ”Mammut” fick 143 000 personer att bänka sig på bio. Klart sämre gick det för hans smalare filmer, ”Ett hål i mitt hjärta” (26 000) och ”Container” (800).

   Om vi fortsätter på det mer konstnärliga spåret ett tag så kan man konstatera att det har vaskats fram ett antal nya regissörer som anses ha potential. Jesper Ganslandts ”Farväl Falkenberg” och ”Apan” har båda fåt mycket uppmärksamhet. ”Gitarrmongot” och ”De ofrivilliga”, av Ruben Östlund, ”Ping-pongkingen”, av Jens Jonsson och ”Man tänker sitt”, av Henrik Hellström och Fredrik Wenzel, har även de rört om i filmgrytan. På något vis ingår de alla i en trend där filmerna någonstans är vardagliga samtidigt som de har något uppfriskande annorlunda över sig. Dokumentären, ”Plötsligt i Vinslöv” av Jenny Bergman och Malin Skjöld, känns märkligt nog som en del av denna trend, trots att det inte är en spelfilm.

   Regissören Johan Kling provocerade på sitt eget vis med ”Darling”, där rollfigurernas själsliga stumhet pendlade mellan det tragiska och komiska.

   En av den svenska filmens mest mytomspunna herrar Roy Andersson gjorde comeback efter 25 års uppehåll. ”Sånger från andra våningen” och ”Du levande” var en dubbel som visade att Andersson fortfarande är en av landets mer originella filmskapare.

   ”Låt den rätte komma in”, regisserad av Tomas Alfredsson, baserad på John Ajvide Lindqvists roman, hänförde inte bara svenska recensenter. Superlativen snarare haglade från alla håll i världen. Det är nog första gången en svensk vampyrfilm drabbas av en sådant rabalder. De som gjorde ”Vampyrer” respektive ”Frostbiten” kunde bara avundsjukt titta på.

   Josef Fares fick också sitt genombrott med ”Jalla! Jalla!”, ”Kopps” och ”Zozo”, tre sinsemellan rätt olika filmer. Att Fares är en man som gör film efter eget huvud är helt uppenbart, inte minst visar 00-talsbuskisen ”Kopps” det.
   I övrigt då? De mer eller mindre serieproducerade deckarna med Beck, Johan Falk och sådana fortsätter att samla folk trots stolpiga dialoger och allmän lågbudgetkänsla. I detta hyde får man nog även räkna in filmerna om Lisbet Salander, även om ”Män som hatar kvinnor” hade sina stunder enligt kritikerna. De efterföljande två filmerna var dock inte tänkta att hamna på bio och det lär märkas.
   Sedan kan jag konstatera att den näst mest sedda filmen i Sverige det senaste decenniet, alla kategorier, är ”Mamma Mia!” med sina 1 904 674 besökare. ”Mamma Mia!” kommer bara 44 078 personer efter ”Saga om ringen – Härskarringen”. Med tanke på att ”Mamma Mia!” bygger på ABBAs musik och har Stellan Skarsgård i rollistan, så kanske den kan räknas som några procent svensk.