38. Göteborgskravallerna

I mitten av juni 2001 hölls det EU-toppmöte i Göteborg. Den då hyfsat nytillträdda amerikanska presidenten, George W. Bush, var en av de inbjudna gästerna. Men idag minns de flesta inte så mycket av EU-mötet. Det allmänheten kommer ihåg är kravallerna. För första gången sedan händelserna i Ådalen 1931, när fem demonstranter sköts ihjäl av militären, avlossades det skott mot svenska demonstranter. En demonstrant, Hannes Westberg, blev svårt skadad.

   Mellan den 13 och 16 juni frihetsberövades 1 115 personer av polisen. 90 demonstranter och 53 poliser skadades. 80 demonstranter åtalades, ett flertal av dessa fälldes senare bland annat för våldsamt upplopp. 170 poliser anmäldes. Av dessa åtalades fem. Ingen blev dömd. Mest uppmärksammat av dessa åtal var det mot Håkan Jaldung. Justitieombudsmannen åtalade Jaldung, som då var Göteborgs polismästare och kommenderingschef, för olaga frihetsberövande av 650 personer som befann sig på Hvidtfeldtska gymnasiet. Håkan Jaldung blev frikänd från anklagelserna.
   Diskussionerna om vems fel det var att de här kravallerna uppstod har stötts och blötts ordentligt efteråt. Polisen skyller självklart på alla de aktivister som var på plats för att visa sitt missnöje med EU, globaliseringen och George W. Bush. I gruppen av aktivister, där många vänsterorienterade organisationer ingick men även sådana som Fältbiologerna och Grön Ungdom var en del, menade att polisen provocerat fram händelserna.
   I efterhand har många pekat ut polisens aktion vid Hvidtfeldtska gymnasiet som startskottet för det som sedan inträffade. Gymnasiet hade lånats av Göteborgs kommun för att härbärgera 500 tillresta personer.
   Polisen hävdade att de observerat personer som burit i stenar och annat som kunde använda som vapen. Så den 14 juni barrikaderades skolan med hjälp av ett stort antal containers. De som befann sig på skolan angrep då polisen genom att bland annat kasta sten. Det fördes diskussioner mellan polisen och några av de deltagande grupperna, en av dessa var Attac. Några kunde lämna gymnasiet helt fredligt, men i slutändan spårade det hela ändå ur.
    Sedan var det full fart under resten av EU-toppmötet. Scenerna från Kungsportsyavenyn den 15 juni påminde om regelrätta gatustrider. Demonstranter slogs och kastade sten. Till slut avlossade polisen ett antal varningsskott. Skotten hade ingen avskräckande effekt på Hannes Westberg som man på en film kunde se gå i området där kravallerna just stått som hetast. Westberg kastade sten och till slut avlossade polisen ett skott som träffade honom.

   Under Göteborgskravallerna skildrades händelserna via media på ett sätt som en del menar bidrog till den upphetsade stämningen.

    Efteråt tillsatte regeringen den så kallade Göteborgskommittén, där Ingvar Carlsson och Ulf Adelsohn ingick. I den utredning de presenterade konstaterade man att polisen var dåligt organiserad, att ledarskapet var oklart och att ett flertal misstag begicks.
   Från demonstranternas sida sa man att de allra flesta av de närvarande hade skött sig bra, men att det hade funnits personer bland dem som uppenbart inte hade haft fredliga avsikter.
   Den mest anmärkningsvärda kritiken kom 2006 från Hans Abrahamsson, docent i freds- och utvecklingsforskning samt medlem i Attac. Abrahamsson förhandlade, som representant för Attac, med polisens kontaktgrupp innan EU-toppmötet. Han förhandlade även med polischefen Håkan Jaldung under kravallerna. I boken, ”En delad värld”, hävdar Hans Abrahamsson att den amerikanska underrättelsetjänsten hade målat upp en hotbild som sedan vidareförmedlades till de svenska underrättelsekollegerna och som i sin tur ledde till polisens agerande. Uppgifterna från USA stämde emellertid inte. I en del recensioner av boken har Abrahamsson kallats konspirationsteoretiker.