I en tid då folk ligger och bazzar hej vilt i TV-rutan på bästa sändningstid blir det fortfarande ramaskri om sexakten kallas konst och ställs ut på galleri eller museum. I en tid när det fortfarande krigas på diverse håll i världen och folk dör varje dag blir stämning upprörd om det hela kommenteras i konstform. Faktiskt är det förbluffande att just konst kan provocera så pass som viss konst faktiskt fortfarande gör. För hur många procent av den svenska befolkningen är det egentligen som går på gallerier eller ser utmanande konst?
   Vid ett flertal tillfällen de senaste tio åren har det visats konstverk, installationer och konstnärligt orienterade filmer som skapat harmsna känslor hos allmänheten, i media eller i själva konstvärlden. För en konstnär är det självklart att det de gör ska resultera i någon slags reaktion. Man skulle kunna tro att vi nu för tiden är så pass luttrade eller avtrubbade att inget chockar. Men en del konstnärer har lyckats med detta över hövan.
   2000 visades norska konstnären Bjarne Mellgards videoverk ”All gym queens deserve to die” på Moderna museet. I videon suger en vuxen man på en spädbarnsarm. Mellgard anklagades för att vara både pornograf och pedofil. Filmsekvensen visas i Rapport, ett flertal personer polisanmäler verket och efter kraftig kritik mot museet plockas videon bort.
   En man som ständigt hamnar i trubbel är Pål Hollender. Oavsett vilken form hans konstnärskap har tagit sig så har koncepten och tankarna gjort många direkt rasande. 2001 spelade han in filmen ”Buy Bye Beauty”. Tanken var att visa hur rika länder utnyttjar fattiga länder och dess innevånare. Hollender filmade sexarbetare i Lettland och hade själv sex med en kvinna. På kuppen blev han utnämnd till rikssvin och kölhalad i media.
   2003 visades ”Konstverket Pål Hollenders Stiftelse till förmån för Etiskt eller Estetiskt Kränkta Kulturkonsumenter” för första gången. Verket ska ställas ut vart femte år. Hollender hade köpt aktier i vapen- tobak- och porrindustrin för kulturbidragspengar. Besökarna kunde sedan ansöka om pengar genom att stoppa en lapp i en låda. Återigen blev det skandal.
   2007 vägrade Helena Nyhus, socialdemokratisk ordförande i Göteborgs kulturnämnd, komma till Röde sten och titta på Pål Hollenders installation ”Clean”. Verket var en stor hög med kalciumkarbonat, vikten motsvarade den mängd kokain som det antas att svenskar konsumerar varje år. Vid sidan fanns även manual för hur man gömmer droger.
   Ibland kommer kritiken både utifrån och inifrån. Det fick norska konstnären Odd Nerdrum erfara 2002. Nerdrums nyromantiska målningar är enkla att förstå sig på för alla och envar. Konstvärlden kallar det han gör kitsch. Målningen ”Självporträtt i gyllene skrud”, där han avbildat sig själv med ståkuk, behagade inte delar av publiken som ansåg penisen stötande.

   Konstnären och musikern Dror Feiler och hans hustru, Gunilla Sköld Feiler, hamnade rejält i blåsväder 2004 på grund av verket ”Snövit och sanningens vansinne” som visades på Historiska museet. Inte bara det, Israel kritiserade Sverige på grund av verket.
   ”Snövit och sanningens vansinne” ansågs av en del vara antisemitiskt. På en sjö av blodrött vatten seglade en vit båt med ett porträtt av den palestinska självmordsbombaren Hanadi Jaradat. I bakgrunden spelades Johann Sebastian Bachs ”Mein Herz schwimmt in Blut” (Mitt hjärta simmar i blod). En poetisk text ingick också som en del.
   Dror Feiler, som själv är jude och före detta soldat i israeliska armén, kallades alltså antisemit. Den israeliska ambassadören, Zwi Mazel, blev så lack att han försökte förstöra konstverket. En infekterad debatt uppstod.
   Djurrättsaktivisterna fick tuppjuck, nynazister attackerade och konstnären Nathalia Edenmont blev mordhotad när hon ställde ut på Wetterling gallery i Kungsträdgården 2004. Här var det arbetsmetoden som skapade turbulens. Edenmont använde sig av djur, exempelvis möss, katter och kaniner, som hon själv avlivat i sina verk. I Aftonbladet kommenterade galleristen Björn Wetterling det hela.
   - Vi har så mycket dubbelmoral i vårt samhälle, många blir upprörda trots att de själva bär kläder av skinn som kommer från djur.
   Nynazisterna verkar ha en alldeles särskilt stark förkärlek för konstkritik. När man visade amerikanska konstnären Andres Serranos utställning ”A History of Sex” i Lund 2007 vandaliserades de fotografier som visades av just nynazister med hjälp av yxor och järnrör. Nazisterna menade att det var en protest mot att skattemedel går till "allt sjukare och perversare ”konst."
   När utställningen kom till Alingsås 2008 hakade kristdemokraterna på. Kds gruppledare, Stefan Svensson, krävde att utställningen skulle stoppas. I Svenska Dagbladet sa han så här:
   - Jag tycker inte att skattebetalarnas pengar ska läggas på den här sortens bilder, det här är ju pornografi – grov pornografi. Om kommunens elever surfar in på sajter med den här sortens bilder kan de stängas av och då tycker jag inte att vi som politiker ska ställa oss bakom det. Tidelag hör inte hemma i en kommunal verksamhet.
   Frågan är dock om inte Anna Odell piskat sina konstnärskolleger ordentligt, när det gäller ståhej, med sitt verk ”Okänd kvinna”? Konstfackseleven Odell iscensatte ett fejkat självmordsförsök och filmade det hela, syftet var att visa hur hon såg på den svenska psykvården. Sällan har ett verk, presenterat på en elevutställning, fått så mycket uppmärksamhet.

   En sak som verkar störa extra mycket är att konstnärer understundom använder sig av statliga medel för att skapa sina verk eller att institutioner, som bekostas av just statliga medel, visar saker som inte stryker medhårs eller är estetiskt lätta att ta till sig. Rör det hela sex i någon form blir det hela extra känsligt. Då står moralisterna på barrikaderna omedelbums.
   En del konstnärer vill provocera. Ibland fungerar provokationen bättre, ibland sämre. Det man sällan hör, utanför de specialiserade kultursidorna, när det gäller den här typen av uppmärksammade konstnärer och verk är huruvida de faktiskt har något värde bortom provokationen.