Tack vare Mats-Eric Nilssons bok ”Den hemlige kocken” har många stått med förstoringsglas i butikerna och kollat E-nummerlistan på varenda matförpackning. Ingen vill ha i sig en massa läskiga kemikalier i onödan. Ekologiskt har varit ett magiskt buzzword. Samtidigt har gamla bantningsmetoder ifrågasatts och lågkolhydratdieter som GI, LCHF, Atkins och South Beach har vunnit mark. Under 00-talet har det varit ett extremt fokus på vad vi äter och hur maten tillverkats.
   ”Du är vad du äter” hojtade energiknippet Anna Skipper i sitt eget TV-program med samma namn samtidigt som hon tvingade i de stackars bantande deltagarna måttligt välsmakande vassleproteinshakes med psylliumfröskal. Fredrik Paulún manglade ut böcker baserade på teorin om glykemiskt index (GI). Och de som var riktigt hårda körde på med ”low carb high fat-dieten” (LCHF), blanda annat hyllad av läkaren Annika Dahlqvist.
   Förr matade Socialstyrelsen ut rekommendationen att alla borde trycka i sig 6-8 skivor bröd per dag. ”Det blir du inte rundare av, bara sundare” löd deras payoff. Alla under 00-talet som bantade med dieter där kolhydrater minimerades och där proteiner och animaliskt fett maximerades, och blev smala som stickor på kuppen, är sannolikt inte lika intresserade av det där kolhydratstinna brödet.
   LCHF har kritiserats hårt av dem som sprider mer konventionell information om vad den dagliga kosten ska bestå av. ”Tallriksmodellen”, som blanda annat Livsmedelsverket har propagerat för, med endast en fjärdedel protein och resten kolhydrater hyllas fortfarande i de kretsarna.
   Mats-Eric Nilsson har också kritiker, men de är inte så aggressiva. De flesta som läst hans böcker ”Den hemliga kocken” och ”Äkta vara” håller med om att matindustrins mixtrande med maten inte är särskilt kul. Listan på tillsatser i hel- och halvfabrikat visade sig i hans böcker vara oerhört lång. Smakförstärkare, färgämnen, konserveringsmedel, antioxidationsmedel, sötningsmedel, förtjocknings-, stabiliserings- och emulgeringsmedel samt mycket annat ryms i listorna med E-nummer man kan läsa på matvarornas förpackningar.
   Och som folk läste. I alla fall vissa. I alla fall de som hade råd och tid att fundera över sådana saker.
   Slutsatsen var föga överraskande att dyrare mat oftast är godare, nyttigare och bättre för miljön än industritillverkad lågprismat.
   Där någonstans kommer man även in på den ekologiska trenden. Ingen vill att grönsakerna och frukten ska vara full av besprutningsmedel. Ingen vill att djuren somliga av oss äter ska lida mer än nödvändig innan de hamnar i våra magar. Så medvetna konsumenter har satsat på ekologiskt. Nu är det inte så onyttigt att äta icke-ekologiskt som man kanske kan tro. Inte ens Livsmedelsverket har hittat några entydiga bevis för att ekologiskt krubb är bättre näringsmässigt än annan mat.
   I Dagens Nyheter sa Marit Paulsen att ekologiskt jordbruk inte kan producera de mängder mat världen behöver. Hon menade att det är bättre för miljön att folk faktiskt äter upp den mat de köper. I snitt slänger nämligen svensken cirka 100 kilo ätlig mat per person och år. Också en tanke.
   Vi har även lärt oss att transfetter är förfärligt dåligt. Plus att cancerframkallande akrylamid kan uppstå när man tillverkar chips och andra kolhydratrika produkter som utsätts för hög värme.
   Om framtiden hade blivit som det var tänkt, alltså så som den såg ut när jag var liten hade vi kunnat undvika alla de här problemen. Då var det självklart att framtiden skulle erbjuda science-fictionmat i form av små piller som gav oss allt det vi behövde av näring, mättnad och smak. Det enda tråkiga med en pillerdiet skulle väl vara att middagsbjudningarna inte blir så hemtrevliga.