Nu är det nästan tio år sedan förlagan till "Idol", brittiska "Pop Idol", hade premiär. Programformatet har plockats upp av 50 länder. Och en sak kan man nog säga med säkerhet. Idol, eller vad det nu kallas lokalt, är verkligen ingen säker väg till framgång för de artister som ställer upp.
   Egentligen är Idol bara en talangtävling av en sort som funnits hur länge som helst. Men TV-formatet Pop Idol, som alla andra länder sedan köpt, är uppfunnet av Simon Fuller. Fuller har även hittat på "So You Think You Can Dance" och han har varit manager åt en rad artister, bland annat Spice Girls.
   Första säsongen av Idol sändes i Sverige 2004. Programmet blev genast omåttligt populärt. Först kunde man skratta åt alla talanglösa typer som trodde att de hade en chans under auditionturnén och som blev mer eller mindre förolämpade av juryn. När sedan de som faktiskt ska tävla vaskats fram kan man som tittare rösta på sin favorit. Denna interaktivitet är själva kärnan i showen. Folket får bestämma vem som ska bli stjärna.
   Saken är bara att vinnarna inte alltid är de som lyckats bäst, något som borde vara en tankeställare både för de som gör programmet och de som ställer upp i det.
I Sverige har Daniel Lindström, Agnes Carlsson, Markus Fagervall, Marie Picasso, Kevin Borg och Erik Grönwall vunnit Idol. Av dessa är det bara Agnes Carlsson som, nu fyra år efter Idol, faktiskt börjat få något som ser ut som en internationell karriär.

   Däremot har andra än vinnaren, sådana som Darin Zanyar, Måns Zelmerlöw, Ola Svensson, Amanda Jenssen och Johan Palm, lyckats hyfsat bra efter Idol.

   Tittar man på hur det gick i Pop Idol, som bara sändes i två säsonger i Storbritannien, så känner man igen namnet Will Young, han vann första året. Efter Pop Idol kom The X-factor, skapat av Pop Idol-domaren Simon Cowell. Programmet är i princip en kopia av Pop Idol. Där är Leona Lewis den enda som faktiskt blivit popstjärna.
   Simon Cowell har även varit domare i alla säsongerna av American Idol. I USA startade programmet 2002. Där har man varit något bättre på att vaska fram talanger. Kelly Clarkson, Carrie Underwood och Jordin Sparks har alla fått till det efter sitt tävlande. Även Clay Aiken, som kom tvåa, och Jennifer Hudson, som bara blev sjua, har det gått bra för. Jennifer Hudson visade sig även vara en bra skådespelerska och hon fick en Oscar för sin roll i filmen "Dreamgirls" 2006.

   Idol-konceptet har fått en hel del kritik. De som ogillar tävlingen menar bland annat att den artistiska personligheten hos deltagarna suddas ut. Och när de anpassar sig slipas den eventuella trovärdighet de hade från början också bort. I Sverige har det också klagats på att Idol tar så mycket massmedialt utrymme att andra typer av artister inte har en chans att synas och höras. Det är synd. Det gör att svenskt musikliv blir fattigare. Idol handlar nämligen inte om musik som man kan tro. Idol är lättsam fredagsunderhållning. Det är tävling.
   I Storbritannien blev några så irriterade på The X-factor att de inför utgivningen av årets vinnarsingel, som hittills alltid placerat sig i topp på brittiska försäljningslistan vid jul, iscensatte en kupp. Det skapades en Internetkampanj där alla som ville vara med uppmanades att köpa låten ”Killing in the Name”, en hit från 1992 med Rage Against the Machine. Kuppen lyckades och årets vinnare av The X-factor, Joe McElderry, blev den första av programmets segrare som inte lyckades nå topplistans förstaplats.