Nog har det funnits enstaka svenska friidrottstjärnor som har imponerat innan 2000-talet inleddes. Ändå framstår de första sex åren av det här decenniet som mycket speciellt. För den här gången kom inte talangerna i spridda skurar, det fanns ett helt gäng personer som rakade hem medaljer i tävling efter tävling. Mellan 2000 och 2006 blev det hela 55 medaljer av olika valörer under de stora tävlingarna, inom- och utomhus.
   I tidningarna döptes det hela till ”Det svenska friidrottsundret”. Själva undret bestod av en kvintett personer som inte nöjde sig med att bara få vara med i de stora sammanhangen. De hade de fysiska förutsättningarna. De tränade omänskligt hårt. Framförallt så ville de vinna.
   Jag vet inte om Carolina Klüft, Kajsa Bergqvist, Susanna Kallur, Christian Olsson och Stefan Holm känner igen sig i beskrivningen ”underverk”. Men när de stod på topp kändes det så smått som ett underverk när de superkoncentrerade satsade allt.

   Folk som kan mer om friidrott än jag menar att det var i belgiska Gent det startade. 2000 var det Europamästerskap inomhus där. Och efter inomhus-EM i Birmingham 2007 var det hela i stort sett över.
   I Peking-OS, 2008, blev det inga friidrottsmedaljer alls. Lika illa gick det i Världsmästerskapen i Berlin 2009.
   Fast helt deppigt är det inte för friidrottsentusiasterna. Christian Olsson, Carolina Klüft och Susanna Kallur fortfarande aktiva. Sedan finns det förhoppningar om att sådana som Linus Thörnblad, Emma Green, Johan Wissman, Alhaji Jeng, Nicklas Wiberg, Sandra Wagner, Mustafa Mohamed, och Daniel Almgren kan vässa sina resultat.