Trots att dokusåpor och så kallade reality-TV har firat triumfer om man ser till tittarsiffror är det ändå inte den typen av TV som lämnat det starkaste avtrycket under 00-talet. Det är istället de smarta TV-serierna som har tagit över.
   Förr i världen var det nästan skämmigt att vara skådespelare, producent, manusförfattare eller regissörer och jobba med TV. Det var de som inte riktigt fick till det i filmvärlden, andra divisionen, som pysslade med sådant. En del startade sina karriärer i TV-världen, men kom chansen att göra riktig film så nappade alla snabbt. Så ser det inte ut längre.
   Nog fanns det TV-serier med kvalitet tidigare också. Några exempel är ”Cityakuten", "NYPD Blue", "Seinfeld”, "Vänner” och ”Frasier”. Sedan kom ”Sopranos” och ”The West Wing”, två serier som haft ohyggligt stor betydelse. De visade att det går att göra TV-serier med välskrivna manus, det går att få bra skådisar att medverka och TV-publiken behöver inte alltid strykas medhårs.

   Det var som att någon form av propp bara släppte. Sedan sköljde TV-serierna med kvalité fram. Framförallt från USA. ”Six Feet Under”, ”The Shield”, ”The Wire”, ”House”, ”CSI”, ”Nip/Tuck”, ”Grey’s Anatomy”, ”Californication”, ”Generation Kill”, ”True Blood”, ”Mad Men”, ”Curb Your Enthusiasm”, ”30 Rock”, ”Arrested Development”, ”Scrubs”, ”24”, ”Lost”, ”Dexter”, ”Weeds”, ”Two and a Half Men”, ”Entourage” och ”Modern Family” är alla, på olika vis, exempel på hur de nutida TV-serierna kan se ut.

   Även i Storbritannien märktes de nya tendenserna av i serier som ”The Office”, ”Life on Mars”, ”Skins” och ”Coupling”.

   Folk inte bara tittade på de här serierna på TV. Många köpte också DVD-boxarna. Sedan kunde man beta av en serie på en helg.
   I TV-serierna kunde man kosta på sig att ha komplicerade skeenden. De var tänkvärda. Huvudfigurerna behövde inte ens vara speciellt trevliga. Humorn i komediserierna var ofta avancerad. När folk kollar på ”CSI” blir de sugna på att jobba som kriminaltekniker.
   Nog har det funnits roliga saker att kolla på i realitygenren också. ”So You Think You Can Dance” och ”Project Runway” är två serier där folk som faktiskt kunde något fick tävla mot varandra och där domarna faktiskt sa något vettigt. Men sedan har sådant som ”Lyxfällan”, ”Ullared”, ”Färjan”, ”Bonde söker fru” och allt vad de här programmen heter också svischat förbi.

   I de svenska TV-serierna kan man inte märka mycket av utvecklingen i USA och Storbritannien. De enda riktigt minnesvära serierna från senaste decenniet är ”Det nya landet”, ”Lasermannen” och ”Upp till kamp”. Att regissören Mikael Marcimiam ligger bakom tv av dem är ingen tillfällighet.