Oscarsvinnaren Avsked - från filmmagi till parodi på en timme

Första halvan av Oscarsvinnaren (bästa icke engelskspråkiga film) Avsked är fantastisk. Cellisten Daigos orkester läggs ner och han beslutar sig för att ge upp sin karriär. Han tar med sig frun från Tokyo och flyttar tillbaka till sitt barndomshem på landsbygden, där han får jobb på en begravningsbyrå.

Hans uppgift är att förrätta ceremonin då kroppen förbereds inför den sista vilan. Den döda tvättas, kläs och sminkas. Allt för att förbereda inför övergången från detta liv till nästa. Det hela sker inför de närmast anhöriga i hemmet.

Daigo vänjer sig snart vid att hantera döda kroppar och de inledande äckelkänslorna överggår i yrkesstolthet när han lär sig att med känslig hand skänka värdighet till människors allra svåraste stunder. Tyvärr möts han ofta av förakt och han vågar inte berätta för sin fru vad det nya jobbet egentligen innebär. Han tvingas också konfronteras med de smärtsamma minnena av hur fadern övergav honom i unga år.

Så här långt balanserar regissören Yôjirô Takita perfekt på gränsen mellan allvar, sentimentalitet och humor. Han ställer tänkvärda frågor om hur man klarar att ge upp en livslång dröm och börja om från början. Vad det innebär för en människa att återvända till sina rötter med ett misslyckande i ryggen. Och han lockar fram fler snyftningar än jag hört på länge i en biosalong.

Sedan vurpar Takita, och det med besked.

Frun får reda på sanningen och ställer ett ultimatum: ”välj det ’orena’ yrket eller mig”. Han tvekar och hon sticker. Daigo dammar av sin barndoms cello och sätter sig på ett fält med ett storartat landskap i bakgrunden och spelar smäktande toner till svepande kameraåkningar. Av den kärve men innerst inne hjärtlige chefen lär han sig att omsorgsfullt lagad mat kan trösta de djupaste sorger.

Därefter blir det översentimentalt på riktigt.

En dag får Daigo möjlighet att för första gången utöva sitt yrke inför sin fru – och då öppnas hennes ögon. Hon FÖRSTÅR plötsligt. Vilket får till följd att hon under resten av filmen sitter snett bakom honom och kastar beundrande blickar medan han utför sitt VIKTIGA. Fräscht genustänk.

Och visstja, faderns svek omintetgörs också lite raskt när man ändå håller på. Varför hålla på och älta när man kan lösa allt med en snygg gest?

Det blir parodiskt. Men tydligen precis lagom för Oscarsjuryn.

/Webbredaktör Ström