Jag var sjuk förra veckan. Inget konstigt med det, då hela redaktionen numer turas om med att vara sjuka.
Micke är sjuk idag, Björn är säkert sjuk imorgon och vem vet vem som står på tur i övermorgon?
Att det hela började med Sofia är ingen hemlighet på redaktionen och om cirkeln ska sluta på det allra härligaste sättet, lär det vara just hon som får ta med sig skiten hem när säsongen är slut den 6:e december.
Det var inte något större problem med att vara hemma förra veckan, då jag inte haft vansinigt med jobb de senaste två veckorna. Det funkar så - upp och ner, upp och ner.
Inom några dagar lär jag återigen ha drunknat i jobb. Jag hoppas det, för annars kommer jag drunkna i en drypande ångest av att jag inte gör tillräckligt på jobbet. Att jag inte behövs, att en apa kan ersätta mig.
Som tur var för att slippa den förnedrande jag-behövs-inte-på-mitt-jobb-ångesten, var det första jag kom på, ett ämne till morgondagens program. Jag kom på det och smällde in två kanongäster till programmet och det räddar mig från att gå härifrån idag med huvudet böjt i skam. Skamen att vara otillräcklig. Något jag bara är i mitt huvud, något jag måste jobba med, något som driver mig framåt, något jag borde vara glad över. Skam, skam, skam ska ta mig, fram, fram, fram,
Käften Magnus, nu är du bara patetisk igen. Käften på dig.
Elin fyller 24 år idag, så Eva hade köpt glasstårta till alla på redaktionen. Vi sjön, Elin rodnade och sen så åt vi en jävla massa glass.
Nu måste jag komma på något att göra på jobbet, något som får det att se ut som att jag jobbar. Vad som helst. Jag bloggar. Då ser det ut som att jag skriver på något av vikt. Jag är viktig, jag skriver som en dåre.
/Magnus
