Edward Blom

En så melankolisk bild: plötsligt var den stora paradgatan nästan tom och där kom han. Efter en hård dag på krogen vandrade stackarn hem mol allena till sitt lilla tjäll.

På tal om det koreanska joddlandet, även i andra delar av Asien har man tydligen förstått sig på att börja fira Oktoberfest. Finns åtskilliga bildbevis på Youtube, här bara några exempel.

... men äntligen börjar joddlingen sprida sig över klotet.

Missa inte extranumret Mein Vater war ein Wandersmann när de brakar loss i ett fantastiskt Vallerallallalalla ... Och till skillnad från okunniga anglosaxiska körer faktiskt inser att "v" uttalas "f" på kulturspråk.

Har ännu några bilder och kommentarer rörande semesterns matupplevelser innan jag lämnar det ämnet.

Resans första måltid var några härliga svenska tapas och en Pink Gin Soda (bild nedan) på Arlanda. En favorit i repris jag alltid njuter där före semesterresor. Det var samma bartender som när jag och Lars reste tillsammans senast, en resa till Rom för fyra år sedan, och hon kände naturligtvis igen oss. Ingen av oss har ju en särskilt diskret framtoning. 

Ister med lite stekt lök i, det tyskarna kallar Schmalz och polackerna något mycket snarlikt, var något man ofta fick stora byttor av i början av måltiden. Som tur var hade jag övat med en burk polsk ister jag fick av vännen Magnus till midsommar, så jag var redan en mästare i isterkonsumtion. Inlagda gurkor är Polen känt för över hela världen, de är förträffliga och slår all världens ättiksgurka med hästlängder; endast med undantag av Spreewaldgurkor som kan komma upp i samma nivå.

Lite sunkigt fann jag det dock på denna restaurang, inrymd i en möbelgalleria, där de smetat upp istern i halv urgröpt gammal förtorkad limpa – möjligt att det är en gammal tradition, men jag tror mer att det snarare var en vilja att vara nyskapande och fixig som gått rejält snett ... På samma restaurang åt jag förresten semesterns enda mediokra (eller nästan dåliga) måltid. Den bestod av en torr anka, och det övergår mitt förstånd hur man kan lyckas göra en anka torr. Jag älskar ju ankan just för dess saftighet. En god anka åt jag dock på Hotell Metropol första kvällen redan. Av någon anledning ses tydligen anka som Warszawas stora specialitet och om man dröjer för länge med matsedeln i hand utan att beställa skall genast någon fram och få en att beställa anka. Fast en sympatisk servitris (som vi pratade med en timme under en eftermiddag när vi sökt skydd från ösregn in i en tom restaurang) avslöjade att nästan samtliga ankor importeras från Tyskland.

Förrätterna i Polen är fantastiska. Oftast var de betydligt större än huvudrätterna på svenska restauranger. Den stora råbiffen har jag redan haft på bild, en judisk-polsk förrättstallrik (bilden nedan) med olika fiskrätter var en av höjdpunkterna, men kanske än mer imponerade en tallrik med patéer och kallskuret som säkert måste ha bestått av 300 gram kött – till förrätt! (2 bilder ned)

När vi sista dagen gick på stans kanske lyxigaste restaurang i anrika Hotel Bristol knorrade jag lite att gåslevern inte var särskilt mycket billigare än hemma men in fick jag TRE bitar av perfekt gåslever, var och en dubbelt så stor som den man får hemma, och då är det allt som oftast bara anklever. Leve Polen!

Sopporna slutligen är helt fantastiska i Polen, har en hel del bilder, men soppa gör sig inte så bra på bild så ni får föreställa Er dem i tanken istället. Svampsoppa, komagesoppa, soppa på jäst råg och starka korvar, rödbetssoppa etc. Mmmm!

I morgon lördag debuterar jag som DJ (skivvändare). Jag har blivit inbjuden till Restaurang Landet på LM Ericssons väg 27 (Telefonplan) att inleda klubben Fantastiskt kväll med att spela mina egna vinylskivor kl. 17:00 och ca två timmar framåt på deras uteservering. Skulle det ösregna förflyttas i stället skivspelandet inomhus, men skjuts då fram till klockan 20:00 istället. Kom gärna dit!

Tyvärr saknar jag en del av mina favoriter på vinyl. Gerhard, Rolf, Billqvist har jag t.ex. bara på cd eller stenkaka, men en hel del 30-, 40-talsklassiker lär det ändå bli. Uppblandat med lite 70-tals schlagers, 80-talspop, jazz, tyska folkvisor, opera, mycket Povel och inte minst alla de märkligheter man samlat på sig genom åren. Har faktiskt inte haft någon fungerande vinylskivspelare på flera år, så det skall även för egen del bli myckt roligt att sitta och spisa ett par timmar. 

Hoppas många bloggläsare dyker upp! 

Här kommer lite fler bilder och berättelser från resan till Warszawa eller Warsau som svenskar brukade säga i gamla tider, vilket ju var betydligt enklare att stava.

Polen är verkligen särpräglat: få länder är så fromma, men få länder samtidigt så nationalistiska, vilket ju har med landets historia av delningar och krig att göra. En dag hamnade vi plötsligt på ett stormöte där massvis med biskopar och lika många höga militärer paraderade och gick i procession tillsammans, alltmedan kyrkokörer och militärkörer avlöste varandra med psalmer och muntra marscher. (Marscherna lät precis som tyska sådana, fast på polska.) Lägre präster och soldater hjälptes åt att springa och bära diverse rekvisita mellan intilliggande kyrka och scenen, synbart i allra bästa samförstånd. En ohelig allians i andra länder, men här tycktes kyrkan och krigsmakten vara djupt förtrogna med varandra.

Jag försökte fråga åtskilliga vad det var som firades, men ingen kunde engelska. Kanske var det minnet av det störtade planet, kanske ett jubileum av Warszawaupproret, eller kanske så har de sådana här manifestationer varje dag. Som turist i ett land där man inte kan språket ser man, men har väldigt svårt att förstå.

Samtidigt var hela staden full av paramilitära barn och ungdomar. En del såg ut att vara scouter, andra som unga militärer eller små barnsoldater med axelklaffar, gradbeteckningar och uniformsmössor. Sedan fanns det alla schatteringar däremellan. Vid ett par tillfällen kom dessutom ett gäng ungdomar körande genom de trånga gränderna i gamla stan i historiska jeepar med gammeldags maskingevär, vilt sjungande kampsånger. Utländska scouter var också inbjudna och genom att avlyssna några amerikanska sådana förstod vi att det i alla fall bl.a. var ett stort scoutmöte, men ungdomarna med maskingevären kan ju inte gärna ha hört dit.

Ingen annan stad har lidit så av förintelsen och andra världskriget som Warszawa. Halva stadens befolkning var judar och i princip alla mördades av nazisterna. Dessutom totalförintades vartenda hus inom det som var de judiska områdena, senare judiska gettot. En av de två kulturerna som präglade staden är därför helt raderad. Dessutom dödades även en majoritet av stadens polska befolkning i kriget och över 80 % av byggnaderna i de polska delarna förstördes även de. Staden präglas alltså av fantomsmärtor från alla avhuggna kroppsdelar och även om den polska kulturen överlevt i huvudstaden till skillnad från den judiska så finns det ytterst få personer som kan sägas vara av gammal Warszawasläkt.

Under kommunistdiktaturens dagar fanns det endast ett minnesmärke över den judiska historien, det över hjältarna från Gettoupproret. Kommunistregimen var ju inte stort mycket bättre än nazisterna i behandlandet av de få kvarvarande judarna, vilka till slut mer eller mindre utvisades in plena. Jag hade befarat att man ännu inte skulle ha gjort mycket för att visa på den judiska historien i Polen, men där hade jag fel. De senaste årtiondena har man satt upp en stor mängd minnesmärken och nu är äntligen ett heltäckande museum över judarna i Polen och den polsk-judiska kulturen under uppbyggnad. Ett intressant museum över Warszawaupproret när polackerna lyckades driva ut nazisterna ur staden 1944 invigdes för några år sedan och är sevärt.

Det blev även lite kultur: Såväl jazzkonsert som en klassisk i konserthuset. Chopin och Mahler stod på tapeten. Även om kanske inte något av styckena hörde till mina verkliga favoriter så var symfoniorkestern fantastiskt. Imponerande var även den 18-årige, engelske pianovirtuosen Benjamin Grosvenor som var gästsolist. Gossen såg i sin väst och gammeldags frisyr ut som en ung, något försynt hob, men spelade fulländat både tekniskt och känslomässigt. Tyvärr hade jag inga kontanter så jag kunde inte köpa hans skiva dedicerad fast den bara kostade 40 szloty och mitt foto blev mer än lovligt dåligt. Se honom spela och intervjuas i ett annat sammanhang här.

Trots att Lars (när vi gick i samma klass under gymnasietiden) grundade Föreningen mot den obligatoriska idrotten, FMOI, och jag blev dess första övriga medlem fick vi även en beskärd del av sport. Jag stod nämligen och försökte få tag på en taxi när vi plötsligt hamnade mitt i ett gigantiskt cykellopp sponsrat av bl.a. Skandia. Tydligen stod jag farligt nära och någon vakt började skrika åt mig. Bilden dock tagen när vi tagit oss över till tryggheten på andra sidan.
 

Det ges inte mycket tid att blogga. Skall möta Lars i receptionen om tre minuter, och det tar en kvart att ladda upp ett foto med dålig mottagning och ett bloggprogram som kräver 7 knapptryckningar för varje foto ... Här kommer i alla fall ett foto över en del av dagens lunch, en härlig aladåb, vilket i Polen går att köpa färdig i livsmedelsbutikerna - vilket kulturland!

I övrigt har vi haft vår första turisteffektiva dag: hunnit med att åka upp i kulturpalatset, se motståndsarméns museum samt åka över en timme cityguidning i buss. I kväll skall vi gå på den restaurang som i alla fall enligt guiden är stans lÿxigaste, måste ju få någon chans att använda klubblazern. Återkommer om intrycken, annars kan sägas att vi ätit ytterst gott, rikligt och billigt, men tidigare recenserade Honoratika ännu leder i helhetsintryck. En polskjudisk förrätt i går var dock fantastisk.

Inget bloggat på ett par dagar, ni får ursäkta, men jag hittade en billig resa till Warszawa och fick med mig min gode vän Lars, så nu gör vi Polen osäkert.

Resan började förträffligt redan på Arlanda, där en underbar bartender blandade en perfekt Pink Gin Soda och en optimal White Lady (hennes egen favorit) till vilken intogs härliga svenska tapas med gubbröra, lax och skagenröra. Lars som är nykterist drack Ginger Ale om jag minns rätt.

Väl i Polen visade sig maten vara mycket god, mycket billig och bestå av enorma kvantiteter. Jag borde ha varnats redan i går kväll när jag åt en anka på hotellet, men i dag sattes jag verkligen på prov. Vi hade hittat en restaurang som verkade intressant i guiden, Honoratka hette den och eftersom all mat här är i det närmaste gratis med aktuell zlottykurs beställde jag utan att tveka en meny bestående av råbiff, soppa på korv och syrad råg, revbensspjäll av spädgris och osttallrik. Ja, jag borde ha lärt mig att inte beställa hela menyn på en gång, men hemma är ju rätterna så förtvivlat små och ostbrickorna fastnar i plomberna att man ändå alltid orkar allt. Fast allra först beställde jag en kopp varm mjöd (se bild nedan) – trivsamt!

Innan maten kom fick vi schmalz (ister med lök) och jag åt alldeles för mycket eftersom jag var hungrig. När råbiffen kom in insåg jag att det skulle bli en pers, den var större än en normal huvudrättsråbiff hemma och hade en mängd trevliga tillbehör. En vodka satte dock ner den och jag kunde med tillförsikt invänta soppan, synnerligen läcker, men full med korvar och därför mäktig.

Så kom varmrätten och spädgrisen var så deliciös att jag grät och passade så fint till spenaten som jag valt som tillbehör, men nu började det bli problem. Lite rödvin satte förvisso hjälpligt ner, men när ostbrickan visade sig vara lika väl tilltagen som på Tranan 1986 drabbades jag av något som endast sker vart femte år: jag fick ge upp. Med halva ostbrickan kvar fick jag tacka för mig och det var med nöd och näppe jag ens fick i mig de två glas polskt starkvin som kom på huset tillsammans med notan (Lars är som sagt nykterist så jag fick även hans). Ja, livet är inte lätt alltid – men det är roligt i Warszawa, mycket vacker stad också, men mer om kultur och sevärdheter någon annan dag.

Råbiffen, innan den hackats samamn med kaprisen, den finhacka svampen, gurkan och äggulan.  

Nej, det är inga rörliga bilder. Men det handlar om Edward.