Edward Bloms blogg

Igår var jag i radio och debatterade feminism ... eller i alla fall hur illa kvinnor ofta har behandlas i historieskrivningen gällande företagande. Det var Västerbottenostens skapare Ulrika Eleonora Lindström som jag ville rentvå i ett inlägg på CfN-bloggen på internationella kvinnodagen och som sedan blivit diskussion i Västerbotten. Här är länken till radioprogramet.

Ja då har redan tre avsnitt av Stjärnkockarna sänts – går snabbare att sända än att spela in. Synd att Lag Schollin åkte ut, jag har vuxit upp med "Änglar, finns dom" och Christina och Oliver var så trevliga tillsammans.

Vid inspelningen av första avsnittet kände jag att jag ännu inte riktigt hittat min nisch i juryn, men från detta avsnitt började det arta sig, bl.a. eftersom producenterna började tänka på att ge mig någon fråga om historia då och då också. Och en fördel med att lag slås ut finns det, för varje lag som försvinner blir det nämligen fler minuter för juryn att synas i rutan ...

En kvinnlig god vän ringde förresten idag och talade om programmet. Hon var irriterad på Tom som hon tyckte var alldeles för elak mot deltagarna. Men han spelar bara teater när han sitter i juryn, så fort kameran stängs av är han en otroligt vänligt själ. Fast, man bör kanske inte bjuda honom på middag: Hans syster kunde nämligen konstatera att han numera kommit så in i juryrollen att han började kommentera hennes matlagning på samma sätt som i Stjärnkockarna – se hennes blogg!

Oj, oj, vad skall man säga om denna hyllning. Tack så mycket!

Några snabba svar:
1. Ed har jag endast kallats av familjen som ägde de vidsträckta jordgubbsfälten bland Shropshires gröna kullar där jag slavade en hel sommar dagtid, för att kunna hänga på puben under kvällarna.
2. Åka karuseller och bergochdalbanor skulle jag inte ens göra med arvode. Som jag konstaterade vid jobbfikat i eftermiddags, när vi råkade vara inne på samma tema: "Livet är läskigt nog ändå utan att man skall behöva bygga speciella maskiner för att framkalla dödsångest". (Grönan för mig är en hastig femkamp och sedan stranda på Tyrol.)
3. Jag skulle faktiskt träffa Lisa i juryn för att inta en lunch bestående av fantastiskt kalvbräss och ett hejdlöst dyrt (men prisvärt) vin på 19 Glas. Hade f.ö. just sprungit in i den förtjusande riksdagsman Arkelsten precis innan Dig.
4. Som tur är finns det andra föreningar där man dricker mjöd ur kranium som vi får vara med i.  

Ja, så kommer då min utlovade förklaring av vad som egentligenhände på genrepet, som Aftonbladet skrev om i dagens tidning och gårdagens webb, och som Rikets sal spekulerat i under dagen.

Det hela var naturligtvis en höna av en fjäder. Jag kände mig dagen efter genrepet ganska dålig: muskelvärk, slö och rejält trasslig kista, men var knappast dödssjuk. Efter att ha mejlat med Lisa visade det sig att hon hade liknande symptom. Vi hade under dagen sett hur kalvköttet först låg framme och var varmt redan när vi kom och sedan låg där i timmar, varefter det försvann ett kort tag in i kylen för att åter läggas fram inför ljussättning. Repetitionen tog hur lång tid som helst, timmarna gick och kalven låg och mös i strålkastarvärmen. Naturligtvis misstänkte vi därför att det var köttet som spökat, och var tvungna att ta upp det hela med organisationen för att inte samma sak skulle upprepas vid första inspelningsdagen. Vi fann det dock lite dråpligt att om alla stekt köttet så hade ingenting hänt, men Kök Elfvings hade ju valt den kreativa idén att göra råbiff och jag fann den så läcker att jag glupskt åt massvis ...

Sedan är det ju svårt att veta vad man blivit sjuk av; citerar vårdguiden: "Det tar mellan en och 48 timmar från det att den infekterade maten har ätits till dess att symtomen bryter ut". (Klassiskt grammatiskt fel förresten, man skall inte blanda utskrivna tal och siffror i samma sats.) Och jag tror inte några andra som åt av råbiffen blev sjuka.

Det hela blev dock något av en anekdot och därmed var det någon som tyckte det var en rolig sak att läcka för pressen, jag hade inte något emot att berätta historien heller när jag hörde att Aftonbladet ville ha en intervju kring det. Men efter att jag fått höra att Ulf Elfving inte vill att det skulle skrivas om det, så avböjde både jag och Lisa att uttala oss. Detta hade ju dock bara resultatet att tidnigen körde storyn ändå, men fick en vinkel där det verkade som om Elfvings försummat hygienen – så var det alltså inte. Hade alltså varit bättre att "tala ut" för Aftonbladet på en gång, borde ha lyssnat på Mange i Kök Crafoord.

Omtumlande dag! Började som sagt med att Företagsminnen som jag är redaktör för kallades Sveriges snyggaste tidning i SvD. Synd bara att Gellerfelt stavade mitt efternamn med två o istället för ett - men det kanske var för att jag råkat skriva Gellerfeldt någon gång ...

Sedan började min blogg på jobbet om att rentvå vår mejerihistorias främsta namn,  Ulrika Eleonora Lindström, valsa runt på Twitter och Sveriges Radio Västerbotten snappade upp det och tog upp i sina nyhetssändningar och på hemsidan. Synd bara att de också felstavade mitt namn, fast nu med enkelt v istället för dubbelt i Edward, samt kallade Centrum för Näringslivshistoria för Centrum för Företagshistoria ...

Stressigt på jobbet med massa artiklar som skulle korrekturläsas och sedan iväg och hålla föredrag om Ärtsoppan och punschens historia för en trevlig förening, därefter middag hos goda vänner där jag även fick se första avsnittet av Stjärnkockarna. Blev väldigt annorlunda än det såg ut i studion - roligt att se!

Väl hemkommen visade det sig att Aftonbladet publicerat historien om "matförgiftning" trots att Ulf Elving inte ville det och jag och Lisa därför inte ville uttala oss och bett att de skulle låta bli. Att jag inte uttalade mig hade tyvärr förvärrat det hela, eftersom skulden nu lades på Ulf som var helt oskyldig till det hela. Får nog förklara det hela i morgon i en egen blogg.

På det stora hela ändå en fantastiskt dag, som nästan fick mig att glömma förargelsen över att jag inte var inbjuden till White Guide-galan i år ...

I dag kallades tidskriften Företagsminnen för Sveriges snyggaste tidskrift av Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet!

Jag har skrivit för den sedan 1997, då den gick över från att vara årsbok till tidskrift, och de senaste sju åren varit dess huvudredaktör. Den utges av min "vanliga" arbetsgivare den ideella föreningen Centrum för Näringslivshistoria och var från början ett vanligt litet medlemsblad, men är sedan flera år en riktig tidskrift - och nu alltså landets snyggaste.

Det är fånigt hur glad man blir när man får beröm för något man lagt ner så många års arbete på. Går bara omkring och myser. Mest skall dock tidningens formgivare/layoutare Matts Hildén och Matthias Grönwall på Silvia Media, samt mina kollegor som sköter bildvalet numera: Anders Gidlöf, Åsa Holmgren och Margarita Feldman hedras.

Senaste numret har förresten skönhetsindustrin som tema och går att köpa i välsorterade tidskriftsaffärer t.ex. stora Pressbyrån på Centralen, Arlanda och Gallerian. Läs mer på Företagsminnens egen sida.

I kväll börjar alltså Stjärnkockarna, kl. 20:00 i TV3: Ett kokkonsttävlingsprogram med diverse namnkunnigt folk, tillika passionerade amatörkockar, i de olika lagen – och med mig i juryn. Av naturliga skäl spelar jag som juryledamot endast en biroll i det hela, men då och då sticker jag fram mitt huvud och fäller mer eller mindre underbyggda kommentarer, mellan tuggorna.

Själv har jag inte sett en enda snutt av programmet i förväg, så jag är ganska förväntansfull. Hoppas Ni (och jag själv) kommer att uppskatta det.

I natt är det Oscarsgalan  - och när jag börjar fundera så tror jag faktiskt inte att jag varit på bio på över fyra år! (Det senaste jag såg var Zozo och det var för att en dejt drog med mig.) Helt otroligt; när jag bodde nere på Norrmalm gick jag någon gång i månaden, men eftersom Kungsholmen inte har någon biograf så blir det tyvärr aldrig av längre. Skall man åka ner på stan kan man ju lika gärna gå på teater eller opera ... Saknar Draken, som tydligen skall bli möbelmagasin - suck!

Jag har således inte sett en enda av de nominerade filmerna och känner inte igen ett enda namn. Men min goda vän Jenny är desto mer insatt, därför hänvisar jag alla filmintresserade läsare till den utmärkta bloggen Kulturdelen!

Märker att min kära Kanal 8 börjar sända alldeles för populära program; det innebär att jag börjar hasa ner på TV8 Plays lista över mest sedda. Alltså om Ni inte har sett samtliga avsnitt av Gästabudet, så varför inte klicka Er in på TV8 Play och ta er en titt, förhoppningsvis roar det er en smula och så riskerar jag inte att falla bort helt från listan. Men börja inte med avsnittet som ligger överst, det är sjuan som är ett ihopklipp av alla de andra med kommentarer till.

Har varit en mycket angenäm dag. Började med att äta brunch tillsammans med min gode vän Per från Malmö som var tillfälligt i staden. Det var Berns kinesiska brunch som har funnits i några år, men inte chanserat utan tvärtom lycktas bli ännu bättre. 365 kr är förvisso rätt saftigt för en brunch, men då ingick också hur många ostron man ville, och inte några dyiga, sega varianter utan otroligt bra kvalitet. Blev halvannat dussin för mig och det var endast mitt fina sätt som hindrade mig från att äta lika många till. (Se även Småstads blogg.)

Vidare hade de fantastisk Sashimi , alltså som sushi fast utan det onyttiga riset, bara små , ytterst läckra, råa bitar av lax, tonfisk och pilgrimsmusslor som avåts med soja, ingefära och wasabi. Dim sum-buffén var inte dum heller, särskilt de ångade dumplingarna var riktigt fina. Sedan var det några varma rätter, som liksom på ett svenskt julbord mest kändes som utfyllnad, och slutligen en härlig, liten efterrättsbuffé som jag borde ha hoppat över eftersom jag går på Monticnac, men som jag denna gång föll att prova en hel del smakbitar från. Det sägs ju att summan av lasterna är konstant, och tyvärr verkar det stämma på mig: När jag nu håller nere på alkoholen under fastan, så är det mycket svårt att inte kompensera på andra sätt.

Efter den härliga brunchen flanerade Per och jag vidare mot Drottninggatan, där han tog tåget tillbaks till Malmö, medan jag fortsatte till Hötorgshallen. Jag hade lovat Lisa att skriva några rader om mina favoritställen där till hallens nyhetsbrev som hon är redaktör för och jag tyckte jag ville kolla upp några detaljer. Plötsligt så hade jag bläckfisksallad och inlagd sill från Hav, stekchorizo och ett kg märgpipa från Latinamerikanska livsmedel samt ett stycke kallrökt sidfläsk och några hekto skivad chorizo av det torkade, syrade slaget i min påse, utan att jag knappt märkt hur det gått till. (Finns det några olika ord för den sorts torkade, salamiliknande chorizo som man skär i tunna skivor och den som är ätkorv som man steker eller har i grytor; det är ju två fullständigt olika saker, som är mycket opraktiskt att bär samma namn?)

Därefter hämtade jag ut en bok från Kungsholmens bibliotek och två bokpaket från antikvariat på "ICA-posten". Kändes mycket trivsamt att glatt visslande på en gammal marsch vandra ner i solskenet genom Pontonjärparken med bokpaketen under vänsterarmen och påsarna från hallen i den högra. Är det inte just så här jag alltid velat leva funderade jag för mig själv. Sedan blev det dock arbete, om än långt ifrån ointressant sådant, jag har ett föredrag jag skall hålla om några veckor för Föreningen Norden, naturligtvis om mat, som jag håller på att läsa in mig för. (På måndag skall jag tala om historien bakom Ärtsoppa och punsch i en annan förening, men det föredraget är redan klart.)

Lagom när jag skulle äta middag kom mina föräldrar förbi med en motionscykel de hade fått av goda vänner. Jag har länge tänkt att skaffa mig en för att kunna komma lite i form även vintertid. De hade förvisso ätit en dignande lunch hos några nyfunna släktingar på Lidingö, men hade inget emot att stanna på middag och äta upp mina nyköpta delikatesser. För, sådana smakar ju faktiskt betydligt bättre i sällskap när man kan se effekten av läckerheterna i andra människors ansikten som en spegling av ens egen glädje.