Överallt i Port-au-Prince syns följderna av den förfärliga jordbävningen. Även om jag faktiskt hade trott att läget var än värre efter att ha läst i tidningar om hur staden närmast jämnats med marken.

En dag gick vi runt på den förfallna kyrkogården. Det var en gripande upplevelse som slutade i en otrevlig incident när vi längst bort mellan massa gångar först hittade två nyligen till hälften uppeldade dödskallar uppepå en gravhäll - tankarna fördes till mystiska ritualer. För att därefter bli förföljda av två mystiska personer, som uppenbart kom efter just oss över pölar och murar. Antagligen ville de bara tigga, prata eller sälja något, men det var något otryggt med deras personer och ingen hade märkt om de rånat och grävt ner oss i denna öde stenlabyrint. Vi ökade dock takten och hade turen att komma ut på en plats där några fler personer stod och de förföljande försvann.

Konsten i Haiti är mycket särpräglad och starkt påverkad av voodoo-kulturen. Det här är ett smakprov från  en uställning i hotellets trädgård som är skapad av konsnärer från slummen.

 Denna märkliga dryck, något av det beskaste jag druckit i hela mitt liv - men inte helt illsmakande ändå - bjöds vi på av en burgen amerikanska som var här i oklara välgörenhetsärenden. Lila är bara en i raden av flaskor som påstås förebygga eller bota kolera nu under epedimin. Om den gjorde det vette tusen men den hade i alla fall en del andra intressanta effekter.

Fler bilder finns på Facebook om ni är friend med mig där.
Skall försöka blogga lite på min jobbblogga på www.naringslivshistoria.se framöver också.

Känns redan som om vi tillbringat en evighet här i Haiti, fast det nog bara är några dagar. Så många intryck. Den otroliga fattigdomen, misären i tältlägren – där folk lever under ofattbar hetta, i mer eller mindre svält och en efter en börjar drabbas av den aggressiva koleran.

De som har tur hinner i tid till Läkares utan gränser fältsjukhus och får ligga på en brits med hål i för att diarréerna skall rinna ner direkt i en hink under. De får dubbelt dropp för att inte dö av uttorkning och personalen tvingas ofta stå och manuellt pumpa in droppet i blodet på dem. Rätt många av de som kommer i tid överlever; resten plastas in för att smittan inte skall spridas och grävs ner på kolerakyrkogårdar.

Häromdagen vid frukosten (på förra stället) irriterade jag mig storligen på att jag inte fick ost i min omelett som jag hade beställt och att måltiderna var på tok för dyra för den gastronomiska nivån. Var morgon finner man det besvärligt att duschen är iskall, innan man går ner och tar en rompunsch på verandan .... och hatar sig själv för att man är en så vidrig empatilös människa. Världens orättvisor blir så hejdlöst påtagliga och absurda. Allt det man lyckas förtränga hemma i vårt stilla lyckliga Sverige finns ständigt framför en.
Och det värsta är att man egentligen tänker mycket lite på hela det lidande haitiska folket. Större delen av tiden domineras helt av rädslan för att själv få kolera, malaria eller att kravallerna på andra sidan muren skall urarta och storma in här på hotellet. Ett besök som borde göra en till en mer medkännande människa gör en bara än mer fixerad vid den egna personen och dess överlevnad.

I går var annars en intressant dag. Vi försökte förgäves besöka söndagsmässan och fick åka över hela stan för att leta kyrkor. Tyvärr strömmade folk på vart ställe vi kom till ut för att det hela var över, eftersom alla här går i kyrkan innan solen blir för het. En del redan klockan fem.
 
En kyrka hann vi precis anlända till när prästen ropade ”Messe” på kreol, vilket är nog nära latinets "ite missa est" för att jag skulle förstå att det var slutordet. Slutligen hann vi i alla fall till en kyrka som hade haft en så lång predikan att jag hann sjunga med i en Mariahymn och vara med på avslutningen. Hade hoppats på att få kommunionen för att orka med tillvaron här, men fick i alla fall en välsignelse.

Efteråt var vi på FN-polisens högkvarter och intervjuade den vice polischefen där som är svensk. När vi kom var han hjälpligt positiv och berättade att valet var lugnt över hela landet. När vi gick kunde han bara medge att valet höll på att gå åt pipan och det var stökigt över hela landet med ett par dödade – om uppgifterna stämde. Han tyckte inte jag behövde åka hem, men tog farväl av oss med kommentaren: "Håll ständigt en blick över ryggen om ni går ut!"

Sedan har det urartat helt: valet som man hoppats skulle kunna föra till ett bättre styre spårade fullständigt ur. Vi besökte en vallokal och allt såg lugnt och fint ut, med bättre valsäkerhet än hemma. Som valarbetare några gånger hemma har jag irriterat mig över att det är möjligt att låtsas vara någon annan och rösta som denna person, eftersom man i Sverige har rätt att rösta även utan röstkort och id-kort i nödfall. Här hade de foton på alla röstberättigade och satte bläck på deras finger när de röstat så att man bara skulle kunna rösta en gång.

Snart gick det dock massa rykten om valfusk och majoriteten av presidentkandidaterna, antagligen de som höll på att förlora, gick ut och förklarade valet ogiltigt. Därvid exploderade protester på gatorna och nu är det vilda demonstrationer överallt. Ett utländskt pressteam kom just tillbaks till hotellet och såg påtagligt medtagna ut.

Gunilla är dock inte ett dugg orolig, som journalist har hon varit här sju gånger och brukar gå ut på gatorna och titta och fota när det blir politiska kravaller. I dag är hon snäll mot mig och har stannat här på hotellet och försökt hålla mig lugn, fast hon hellre hade velat åka pansarvagn hos FN och varit ute i kravallerna.

Kramar, sprit och cigariller hjälper en del, men jag inser att för en person lika hypokondrisk och neurotisk som Woody Allen är jag nog på fel ställe – trots att jag egentligen gillar landet, människorna och kulturen en hel del. Vore det inget val och ingen kolera skulle jag gärna vara här.

Men detta är uppenbarligen fel plats vid fel tid, och det är ju då journalisterna märkligt nog trivs som bäst. Själv tycker jag en vanlig vardag hemma har tillräckligt med adrenalinkickar, eller egentligen för många. Möjligen tidigarelägger vi hemfärden; Gunilla lider av att ha en fästman som plågas av dödsångest varje gång man hör folkmassorna nere från stan ...

I morgon skall vi dock besöka Gunillas vänner: den katolska missionärfamiljen som sedan tio år driver en skola för att skapa morgondagens haitiska elit. Ett långsiktigt arbete att skapa en ny generation som är välutbildad och omutlig. De äldre barnen är nu på universitet i USA men 17-årige Robert är totalt orädd och jobbar som ”fixer”: hjälper journalister och andra att ta sig runt i stan. Förvisso hjälpt av en chaufför och en livvakt.

Har tillbringat dagen med distansarbete och gjort slutkorr på tidskriften Företagsminnen samt skrivit en artikel för Aftonbladet om hur viktigt det är att göra julmaten från grunden. Känns aningen absurt i ett oroligt u-land med tropisk värme.  Hittills har vi dagligen svalkat oss med dopp i poolen, men fick just en kommentar här av Per B att man kanske bör undvika det i koleratider ...

Nåja, ser i alla fall precis ut som en Graham Greene-hjälte i min ljusa kostym och panamahatt med en drink i handen och en cigarill i mungipan. Och jag kan ju trösta mig med att det är betydligt lugnare här numera än det var i den tid när han var här och som resulterade i den fantastiska boken ”Komedianterna” där huvudpersonen är just Hotel Oloffsons ägare.

Men som jag skrev i min Facebook-uppdatering. Nästa semestermål blir Mölle!

Er Edward

PS - Ring gärna lugnande telefonsamtal till mina stackars föräldrar ;-)

PPS Har massa trevliga foton på getgrytor, vallokaler och annat, men har glömt sladdarna uppe på rummet. Skall försöka komma ihåg dem nästa gång och lägga upp lite bilder.

Så sitter man i baren på Hotel Oloffson. Hade någon nämnt denna vid namn för ett knappt år sedan hade jag endast känt till den som platsen där Graham Greenes "Komendianterna" utspelade sig. Men nu sitter jag alltså själv mitt i romanens epicentrum. Vad kärleken kan göra!

Vi kom hit i torsdags, fast det redan känns som så där åtta år sedan. Mottogs av sonen till en god vän till Gunilla (en katolsk missionär och rektor) samt hans chaufför och livvakt. Och efter någon halvtimme i skumpande minibuss på gator som fått pinnmovägen mellan Malung och Lyberget att framstå som en autostrada, hittade vi till slut ett ledigt hotell där vi kunde vara de första två dagarna innan Oloffson hade plats för oss.

I  början lät jag mig invaggas av murarnas trygghet och lät bli att ta intryck av omgivningen. Första dygnet drack vi alltså rompunsch, badade i poolen, njöt av värmen och nojsade så att alla övriga råbarkade hotellgäster bestående av businessmän som ville sälja patentmediciner, danska journalister och hjälparbetare undrade om vi var ett smekmånadspar som  förvillat oss till fullständigt fel semesterort.

Några promenader i omgivningen gav dock starka intryck: fattigdom, jordbävningens förödande framfart, men även intryck av förbålt trevliga människor som märkligt nog inte verkade totalt förstörda av sorg och posttraumatisk stress, som jag hade blivit av en tusendel av deras upplevelser.

Så checkade vi in på Hotel Oloffson, Gunillas favorithotell på jorden: ett fantastiskt kråkslott som man verkligen bara måste älska av hela sitt hjärta även om sängen är för kort, för smal, för hård och har ben som faller av redan innan man har vänt sig första gången under natten. Hotelldirektören är rockstjärna, woodoo-präst och håller just på att kampanja för sin kusin till dagens presidentval.

Så blev det lite arbete i dag med intervju av FN:s vice polischef som är svensk och långsamt insåg man hur djäkla livsfarligt stället är. Enligt UD:s hemsida är Haiti ett av världens farligaste fem länder och enligt FN just nu under dess fem värsta dagar. Förutom kolera, malaria, galen trafik, jordbävnings- och tyfonrisk. Och jag som är världens fegaste människa som inte ens vågar åka tunnelbana i Stockholm på kvällarna - vad kan inte kärleken ställa till med?

Nåja, jag larvar runt i en ljus kostym och panamahatt, dricker romdrinkar och röker cigarrer - inte olik en sekelskiftets bananplantageägare och trivs för det mesta rätt bra. Hemligheten är bara att ha minst 0,3 promille i kroppen för att hålla nerverna i trim. Eller som en man till en av Gunillas kollegor sa: man måste ta lite droger för att klara Haiti. En lätt överdrift: en utmärkt rompunsch till lunch räcker väl.

Fler foton och betraktelser kommer framöver. Dagens val med lite småkravaller, mässbesök och religiösa betraktelser samt diverse foton på all underbar getgryta jag ätit måste ju bifogas. Om Gud vill sker det i morgon.

Hörde förresten just en intervju av min älskade Gunilla med min gamle vän från ungdomsåren Per Byman om Haiti - kan avlyssnas här.  

I eftermiddag i dag fredag är jag åter gäst i radioprogrammet "Uggla i P4" med Magnus Uggla och blandar drinkar. Jag dyker upp i programmets andra timma mot slutet. Lyssna gärna då!

I övrigt har jag haft tre roliga men upp över öronen-välfyllda dagar i Sverige innan jag i morgon åter lämnar Stockholm.

I en kommentar från signaturen "Fläderblomma" fick jag en länk till följande fantastiska video om gentianan, som jag har i mitt heraldiska vapen. Den som sjunger är Tysklands stolthet: Heino (den mest säljande tyskspråkiga artisten genom tiderna om jag minns rätt). Eftersom alla inte läser kommentarerna så måste jag publicera denna guldklimp även här. www.youtube.com/watch

Så här långt hann jag skriva för någon vecka sedan. Inte mycket till blogginlägg men jag lägger ut det i alla fall:

Senare har Gunilla jobbat en hel del, jag har skrivit lite för Företagsminnen och varit hemmaman: med diverse kokkonst.

Under Gunillas värsta hosta var jag själv för krasslig (först sviter av fyra vacciner och sedan en magåkomma) för att gå till apoteket, men kokade då en utmärkt hostmedicin på rosmarin (slemlösande), stjärnanis (antiviralt), honung (lindrande), ingefära (hostdämpande tror jag) och nejlikor (antikbateriellt om jag minns rätt) - en sked rödvin och dito en whiskey kompletterade det hela och resultatet var åtmistone smakmässigt till förvillelse likt barndomens hostmediciner.

Sedan har vi varit kryare, även om Gunilla haft rätt mycket jobb att göra och jag skadat en fot. Mycket tid med varandra hemma i lägenheten men också en del roliga uflyter, som brunch med Bacon Old Fashion (Ja, whiskyn var kryddad med äkta bacon och det var även baconbitar i drinken), museum med medeltida konst, besök i chassidiska (judisk ultraortodox inriktning) stadsdelen i Williamsburg, diverse bra restauranger och cocktailbarer med diverse vänner. Och en hel del promenader runt i Harlem.

I söndags hann vi åter med högmässa i S:t Aloysius några kvarter bort, en mycket trevlig, liten jesuitförsamling.

Borde ha hunnit skriva fler blogginlägg, men av någon anledning går tiden åt till att umgås, laga mat, skriva en del texter, handla mat och sova. Tror tiden med två blogginlägg per dag är evigt förbi och jag, och Ni mina kära läsare, får acceptera att jag för en sporadisk B-blogg med något inlägg i veckan i stället.

För alla som undrar har jag det dock riktigt, riktigt bra. Och kanske är det så att lusten att skriva och meddela sig med hela världen avtar när livet bara flyter på precis som man vill ha det. 

Så är man då åter väl installerad på Frederick Douglass Boulevard i Harlem New York. Vi fick skjuts av vännen Mats till Arlanda. Med en incheckning 1:45 före avgång ansåg jag att vi var en timme sena och Gunilla att vi var en timme tidiga.

Flygbolaget Delta vägrade att samväga våra väskor så min hade övervikt. Istället för att bara ta en hundring per kilo ville de ha ut 200 dollar! Otrevligt nog, men när det hela dessutom presenterades med ett föraktfullt hånskratt av personalen kändes det en aning otraditionellt. I värsta "Ryan Air-förnedringen" tvingades jag så börja slita upp min väska och vräka över skor och böcker i Gunillas väska och mitt eget handbagage, medan kvinnan som tvingat mig till det hela satt och skrek att jag skulle gå undan och inte vara i vägen för alla - kunde hon glömma! Hann således inte med någon räkmacka i baren, fast Gunilla hävdar att det hade vi visst hunnit om vi bara struntat i flygbolagets boardingtid. Vi har lite olika inställning till marginaler ... Nåja, personalen på planet var mycket vänliga och det var fri tillgång på vin till skillnad från på Continental, så slutet gott allting gott vad gällde resan.

Gunilla var förkyld redan när hon anlände till JFK och själv hade jag tagit fyra vaccin dagen innan: Det kändes som om någon hade tryckt ett brännjärn i gropen i övre delen av magen (antagligen en effekt av koleravaccinet), varenda muskel värkte (influensavaccinet), huvudet gjorde ont (tyfusen?) och jag rann av svett (hepatiten?). Därtill jetlag och allmän utkördhet efter att vi stressat på tok för mycket de senaste veckorna. (Gunilla har fått för sig att hon skall dra med mig till Haiti några dagar i november, därav de många sprutorna.)

Vi sov mest första eftermiddagen och följande dag. I dag började vi så känna oss bättre, men då hade istället min dator brutit i hop så hoppet att kunna sätta mig och skriva var förgäves. Så gick vi ut och åt en underbar lunch på en koreansk restaurang, bl.a. råa bitar av obestämt kött doppat i starka såser - stora portioner och mycket fin smak; köpte skrivartoner, lät sy i några knappar i min kavaj och handlade en massa mat i en fantastisk livsmedelsbutik.

Sedan blev min muskelvärk etter värre och jag sackade ihop i en fåtölj samtidigt som Gunillas förkylning gick ner i lungorna. Snart satt hon hostande som den lungsiktiga Mimi i slutscenen av La Traviata medan jag sprang med muggar och glas innehållnade acetylcystein, honungsvatten, Kan Jang och hatitisk rom. Nu har vi båda strandat bleka framför datorerna fast vi borde sova, inte fullt så romantiskt som jag föreställt mig orden "The City that never sleeps" ...

Har faktiskt redan ätit två julbord fast det bara är oktober. Det första på Bokmässan i samband med att Leif Mannerströms Julkokbok lanserades. Andra gången häromdagen när jag berättade om julölets och julmatens historia på en pressträff på Gondolen där Carlsberg lät massmedia provsmaka årets alla julöl från bryggeriet.

Om Ni följer denna länk finns det en artikel och en liten film med mig där jag efter föredragets slut gjorde en liten utvikning rörande hur alla stånd började äta samma festmat.

Min fästmö Gunilla har för övrigt varit i Haiti och där händer det alltid betydligt mer än hemma i Stockholm, bl.a. råkade den svenske polis hon skulle intervjua en dag ut för ett gisslandarama. Följ henns spännande berättelser här - även om hon påstår att hon mest druckit rompunch och lekt med kattungar denna gång - men det säger hon nog mest för att jag och hennes mor skall bli mindre nervösa!

Ni har väl inte glömt vilken dag det är på torsdag? - Räkmackans dag! Nedan en nyinspelad filmsnutt med mig om räksmörgåsens historia.

I morgon är jag i Radio Stockholm och pratar kroghistoria bl.a. Start kl. 12:30

På fredag är jag i P4 i Magnus Ugglas program och blandar fredagsdrinken.

Och snart ... snart .. snart ... hoppas jag åter kunna få tid att blogga på riktigt igen med bilder och allt - har så mycket roliga foton och fantastiska saker att berätta, men så lite tid.