Slottsliv, Skärgårdsdröm och Gran Turismo - här presenteras TV8-hösten av Peder Lamm.
Slottsliv Premiär tisdagen den 21 september 21:00.
Följ med Peder Lamm på en resa till ett Sverige av tinnar och torn, slott och herresäten. I Slottsliv berättar antikexperten Peder Lamm historien om ett antal svenska slott och människorna som har bebott dem. Han tar oss också med in i slotten och visar oss dyrgriparna som har samlats av generationer slottsherrar, allt från möbler och tidstypiska stilar till konst och kuriosa. Dessutom får vi en inblick i de nuvarande ägarnas slottsliv, med vardagssysslor och den verksamhet som driver slottet och dess ägor idag.
Skärgårdsdröm Premiär söndagen den 26 september 19:00.
Många människor bär på en ouppfylld dröm om att ha ett eget hus vid vattnet. I Skärgårdsdröm följer vi par och familjer som längtar ut bland kobbar och skär och får ta del av deras sökande efter drömhuset. I varje avsnitt träffar programledare Madeleine Elfstrand en familj som letar efter sitt skärgårdsboende och vi får titta in i olika hus som motsvarar deras kriterier. Vi vågar lova vackra miljöer och massor av inspiration på denna resa i skärgården.
Gran Turismo Premiär måndagen den 25 oktober 22:00.
Gran Turismo (GT) är den italienska termen för exklusiva sportbilar som är till för mer än att åka fort. Gran Turismo är en livsstil för de utvalda som åker mellan världens vackra platser i sina vackra bilar och lever det goda livet. I programmet Gran Turismo åker vi med Gunnar Dackevall genom England, Italien och Sverige för att hitta de vackra vägarna, den goda maten och de undangömda pärlorna att övernatta på. Vi får också följa Team Tidö Slott med skådespelaren Mikael Persbrandt under fem tävlingar i den nya GT-serien för lyxigare sportbilar. Dessutom visar inredaren och motorentusiasten Tom Bertling hur de flesta av oss kan ha råd med sin drömbil genom att importera och mecka själva.
På grund av fotbollen visar vi inte Försvarsadvokaterna onsdagen den 11 augusti. Du kan i stället se avsnittet på den ordinarie repristiden lördag 20:00. Du kan också se Försvarsadvokaterna på TV8Play.
Nyheter inför våren! Nedanstående pressmeddelande skickades just ut.
/Webbredaktör Ström
***
HANS WIKLUND OCH HANNAH GRAAF LEDER MILJONLOTTERIET LYCKOHJULET PÅ TV3 OCH TV8
I vår har ett av världens mest framgångsrika TV-format premiär på svensk TV. Programmet Miljonlotteriet Lyckohjulet kommer att sändas varje kväll, måndag till lördag i TV8 och TV3. Programledare blir de välkända TV-profilerna Hans WiklundochHannah Graaf.
Under våren kommer Lyckohjulet att sändas i TV8 och TV3. Programmet visas i TV8 måndag till fredag och i en storslagen lördagsfinal i TV3. Sändningarna börjar i januari.
Programmets förlaga - Wheel of Fortune - är ett av USAs mest framgångsrika TV-program genom tiderna och formatet skördar för närvarande även stora framgångar i Italien, Frankrike, Spanien, Indonesien och Malaysia. I Lyckohjulet snurrar de tävlande på ett hjul och löser parallellt ett ordpussel för att vinna fantastiska priser. En del av vinsten används för att shoppa i ett virtuellt varuhus.
Projektet är ett samarbete mellan MTG och Miljonlotteriet. Produktionsbolag är Eyeworks. Miljonlotteriet ägs av IOGT-NTO och överskottet går till deras arbete mot alkohol, droger och våld bland ungdomar. De senaste tio åren har lotteriet genererat över en miljard kronor till dessa ändamål.
De senaste dagarna har vi haft problem med utrustningen som spelar in livesända program för TV8 Play. Vi beklagar och hoppas att problemet blir löst så fort som möjligt.
Påverkade program är Adaktusson (9/12) och DiTV (9-10/12).
På grund av den allsvenska hockeyn har vi gjort ändringar i tablån som påverkar finalen av Masterchef Goes Large. Så här kommer vi sända.
Vi avslutar säsongen redan under torsdagen med ett dubbelavsnitt. Avsnitt 40 som skulle sänts på fredagen sänds alltså redan på torsdagen. Vi har även satt in en extra repris av det sista avsnittet på lördag klockan 11:00.
Stockholms tjugonde filmfestival är slut. Här är min sammanfattning, baserad på de 18 filmer jag såg.
Årets... ...bästa filmer: Dött lopp mellan Dogtooth och Fish Tank. Två makalösa berättelser om personlig tragedi som lyckas säga något om vår värld som den ser ut här och nu.
...trend 1: Humor. De rena komedierna var inte så många, men alla de bästa filmerna hade det gemensamt att de mitt i allt allvar var väldigt roliga.
...dans: Dogtooth och Fish Tank igen. En dansscen får illustrera en sammansvetsad familjs ofrånkomliga splittring. Den andra en splittrad familjs osannolika försoning. Båda är fullkomligt magiska.
...dokumentär:Outrage hade engagemanget men lämnade några frågetecken obesvarade. Det får i stället bli Julien TemplesOil City Confidential. Engelsk arbetarklass, grym livemusik och underbara karaktärer – det räcker långt. Harlan: In the Shadow of Jew Suss var också sevärd, en tänkvärd djupdykning i arvsskuld.
...filmkyss:Thirst. Två tungor och en glasskärva – det är kärlek det.
...trend 2: Stop motion-animation. Både Fantastic Mr. Foxoch Bunny and the Bulldammade av ett hantverk som nästan glömts bort i dessa datoranimerade tider. De berättade också betydligt mer engagerande historier än den snygga men fantasilösa 9.
...besvikelse: Andra halvan av Oscarsvinnaren Avsked. Den var på väg mot ett mästerverk men kraschade in i en vägg av överdriven sentimentalitet och slappt berättande.
...obehagligaste:Ordinary People. Med ett provocerande lågt tempo berättar regissören Vladimir Perisic om en massaker under kriget på Balkan. De korta våldsutbrotten kontrasterar mot utdragna skildringar av väntan, cigarettrökande och tupplurar.
…gladaste överraskning: Att Mighty Boosh-regissören Paul King gjort en långfilm – som dessutom var bra!
...filmutbud: Utmärkt! Förutom Dogtooth och Fish Tank tyckte jag väldigt mycket om Thirst, Fantastic Mr. Fox, The Limits of Control, Oil City Confidential och Bunny and the Bull.
…fråga: Måste det verkligen vara så dyrt? Festivalkortet kostar 200 kronor, filmerna 70 kronor styck. Jag har flera kompisar som struntar helt i festivalen på grund av biljettpriserna, och det underlättar inte direkt för den som vill gräva ner sig ordentligt i programmet. En form av mängdrabatt kanske är något att fundera på till nästa år?
Outrage är en amerikansk dokumentär om politiker som aktivt motarbetar hbt-personers rättigheter - men själva är gay. Filmen följer några bloggare och journalister som ägnar sig åt att "outa" politiker som gömmer sig i garderoben. Huvudtesen är att hemlighetsmakeriet är farligt eftersom det tenderar att leda till att dessa politiker ofta överkompenserar och blir extra högljudda i sitt motstånd till exempelvis homoäktenskap eller hatbrottslagstiftning.
Exemplen är många. De sträcker sig från Roy Cohn som på 50-talet hjälpte Joseph McCarthy att jaga kommunister till Charlie Crist, Floridaguvernören som nästan blev John McCains vicepresidentkandidat i valet 2009. Washington beskrivs som gaytätare än San Fransisco, med skillnaden att kongressledamoten Barney Frank (bilden) nästan är ensam om att vara öppet homosexuell.
Men ämnet är komplicerat och filmen hade vunnit på att ta upp fler varierade röster. Att "outa" en person utan dennas medgivande är ju normalt sätt ett övertramp. Men bloggarna som ägnar sig åt det ser sig själva som politiska aktivister med ett ändamål som helgar medlen. Deras argument är starka och i många fall har resultatet av publiceringarna på lång sikt varit positivt. Jag önskar bara att regissören Kirby Dick åtminstone uppmärksammat frågan, det hade gjort ilskan och bitterheten så mycket lättare att sympatisera med.
När komikern Bill Maher i direktsändning hos CNN namnger en politiker som han hävdar är homosexuell väljer kanalen att klippa bort det i reprissändningarna. Outrage kallar det censur, min gissning är att det handlar om ett utgivarbeslut eftersom Maher utan bevis beskyller någon för att ljuga - dessutom utan möjlighet för personen i fråga att bemöta det hela.
Detta är skönhetsfläckar som drar ner betyget på en annars viktig och välresearchad dokumentär om ett farligt politiskt hyckleri.
Thirst Park Chan Wooks högst originella bidrag till vampyrvågen. Det är blodigt, vackert och väldigt roligt. Här är inte vampyrismen en metafor för sex utan ett komplement. Och så bjuds vi på en av de senaste årens mest minnesvärda filmkyssar. Dagens höjdpunkt.
Leslie, My Name Is Evil
Cheerleadern Leslie lockas in i Charles Mansons mordiska "familj" och hamnar i en värld av sex, droger och mord. Samtidigt växer välkammade kemisten Perry upp i en kristen konservativ familj. De två möts när hon ställs inför rätta och han hamnar i juryn.
Symboliken är övertydlig (alla söker frälsning så sitt sätt, Perrys kemikalier regnar över Vietnam så han är OCKSÅ en mördare), dialogen usel och överspelet så skenande att det känns som att man ser en musikal men utan att någon brister ut i sång. Eller vänta, det sjungs faktiskt en låt vid en lägereld där Manson upprepar mantrat "will you follow me to hell" medan Leslie dansar invid lågorna tills hon kollapsar. Skrattretande dåligt.
Tetro
Det är många år sedan Francis Ford Coppola gjorde en riktigt bra egen film, men man slutar ju aldrig att hoppas på en återkomst. Nu är han tillbaka med en personlig liten film om två bröder som vuxit upp i skuggan av en framgångsrik far. Det är välspelat och det svartvita fotot (med vissa scener i färg) snyggt. Men det är också för långt och jag hade svårt att verkligen komma nära rollfigurerna.
9
Datoranimerad postapokalyptisk trasdockeaction. Stiliga bilder och högt tempo, men tyvärr glömdes manus, andningspauser och originalitet bort. Synd.
***
Jag har förresten inte hunnit blogga om Fish Tank än. Den var så bra att den förtjänar en egen, längre post. Den kommer, jag lovar.
***
Nu ser jag fram emot festivalens sista dag. Ska försöka hinna med Bronshästvinnaren Dogtooth, den lär vara något alldeles speciellt.
Tips: Mighty Boosh-regissören Paul Kings långfilmsdebut Bunny and the Bull är en av mina favoriter på festivalen så här långt. The Guardians utmärkta film-podcast Film Weekly har en färsk intervju med King där Jason Solomons frågar honom om influenser som björnen Paddingtonoch Withnail & I.
Har haft två dagars festivalpaus. Lite sömn satt fint, men nu är jag laddad för en späckad finalhelg. I kväll blir det Fish Tank, annars har jag inget spikat.
Första halvan av Oscarsvinnaren (bästa icke engelskspråkiga film) Avsked är fantastisk. Cellisten Daigos orkester läggs ner och han beslutar sig för att ge upp sin karriär. Han tar med sig frun från Tokyo och flyttar tillbaka till sitt barndomshem på landsbygden, där han får jobb på en begravningsbyrå.
Hans uppgift är att förrätta ceremonin då kroppen förbereds inför den sista vilan. Den döda tvättas, kläs och sminkas. Allt för att förbereda inför övergången från detta liv till nästa. Det hela sker inför de närmast anhöriga i hemmet.
Daigo vänjer sig snart vid att hantera döda kroppar och de inledande äckelkänslorna överggår i yrkesstolthet när han lär sig att med känslig hand skänka värdighet till människors allra svåraste stunder. Tyvärr möts han ofta av förakt och han vågar inte berätta för sin fru vad det nya jobbet egentligen innebär. Han tvingas också konfronteras med de smärtsamma minnena av hur fadern övergav honom i unga år.
Så här långt balanserar regissören Yôjirô Takita perfekt på gränsen mellan allvar, sentimentalitet och humor. Han ställer tänkvärda frågor om hur man klarar att ge upp en livslång dröm och börja om från början. Vad det innebär för en människa att återvända till sina rötter med ett misslyckande i ryggen. Och han lockar fram fler snyftningar än jag hört på länge i en biosalong.
Sedan vurpar Takita, och det med besked.
Frun får reda på sanningen och ställer ett ultimatum: ”välj det ’orena’ yrket eller mig”. Han tvekar och hon sticker. Daigo dammar av sin barndoms cello och sätter sig på ett fält med ett storartat landskap i bakgrunden och spelar smäktande toner till svepande kameraåkningar. Av den kärve men innerst inne hjärtlige chefen lär han sig att omsorgsfullt lagad mat kan trösta de djupaste sorger.
Därefter blir det översentimentalt på riktigt.
En dag får Daigo möjlighet att för första gången utöva sitt yrke inför sin fru – och då öppnas hennes ögon. Hon FÖRSTÅR plötsligt. Vilket får till följd att hon under resten av filmen sitter snett bakom honom och kastar beundrande blickar medan han utför sitt VIKTIGA. Fräscht genustänk.
Och visstja, faderns svek omintetgörs också lite raskt när man ändå håller på. Varför hålla på och älta när man kan lösa allt med en snygg gest?
Det blir parodiskt. Men tydligen precis lagom för Oscarsjuryn.
Gårdagens största "vänta-här-nu"-ögonblick stod herr Edward Hogg för. Först såg jag honom som timid britt i Bunny and the Bull. En halvtimme senare glodde jag på en steppdansande redneck med märkligt bekanta ögon i White Lightnin'. Där var han igen!
Nästan lika oväntat som när jag insåg att Stringer Bell i The Wire egentligen är från London och heter Idris Elba:
Trippel för andra dagen i rad. Skallen är seg och timmen sen. Därför blir det en snabbgenomgång av kvällens filmer - som var sevärda alla tre.
Extract Mike Judge (Bevis & Butthead, Office Space) är tillbaka efter den mindre lyckade Idiocracy. I Extract spelar Jason Bateman (Arrested Development, Juno) smakextraktfabrikör som funderar på att sälja fabriken och dra sig tillbaka. En olycka på golvet sätter dock stopp för det hela.
Extract är ingen ny Office Space men det finns några underbara scener och den välskrivna dialogen bär filmen i mål. Ben Affleck är rätt kul som flummig bartenderpolare och Gene Simmons funkar fint som odräglig advokat, han har ju slipat affärssinnet genom att kränga Kiss-krimskrams i decennier. Tyvärr är Kristen Wiig sorgligt underutnyttjad som Batemans fru. Se hellre hennes gästinsats i ett av Flight of the Conchords allra bästa avsnitt.
Bunny and the bull
Jag håller The Mighty Boosh för en av 00-talets bästa tv-serier. Regissören Paul King har nu gjort en långfilm som lånar mycket av formen och humorn från Boosh, men som också överraskar med ett allvar som borrar djupare. Stephen (Edward Hogg) har inte lämnat lägenheten på ett år. Vi får veta varför i en serie återblickar där vi följer honom och kompisen Bunny på en resa genom Europa.
I början känns det fel att de två huvudrollerna inte är Boosh-paret Vince och Howard, speciellt när Farnaby spelade Howards motståndare i avsnittet där två plagiatörer försöker ta över Vince och Howards liv. Men den känslan lägger sig snart och både Noel Fielding (Vince) och Julian Barratt (Howard) dyker upp i biroller under filmens gång.
Fantasifullt och surrealistiskt - Boosh-fans blir nog inte besvikna.
White Lightnin’
Kort sammanfattat: en nedstigning i helvetet.
Jesco White (Edward Hogg, igen!) växer upp i den amerikanska södern med en steppdansande far som förebild. Jesco är fattig, börjar sniffa tändargas i tidiga år och har dessutom ett mörker i sig som ständigt ligger och bubblar under ytan. Han håller vansinnet i schack genom att gå i faderns fotspår som turnerande steppdansare, och han blir kär i en kvinna (Carrie Fisher i en roll ljusår från Star Wars) som han egentligen tänkt råna.
Efter att fadern blir mördad sjunker Jesco ner i en värld av hämndbegär, alkohol och droger. Det kan bara leda åt ett håll.
Regissören Dominic Murphy berättar den fruktansvärda historien i urblekta bilder och med ett suggestivt rockabillysoundtrack. Resultatet är en obehaglig helvetestripp i gammaltestamentlig southern gothic-tradition.
Ett tips:
När du har genomlidit fyra timmar svartvitt ångestdrama med sparsmakad dialog och statiskt foto kanske du behöver rensa skallen med lite puckad Hollywoodaction. Då är det Marcus filmblogg på grannkanalen TV6.se som gäller. Han utlovar stenhårda filmtips 24/7.
1940 regisserade Veit HarlanJud Süss, en av Nazitysklands mest framgångsrika antisemitiska propagandafilmer. Propagandaminister Joseph Goebbels tyckte om den så mycket att han uppmanade alla poliser och SS-soldater att se den.
I dokumentären Harlan: In the Shadow of The Jew Suss undersöker Felix Moeller hur släkten Harlan påverkats av och hanterat arvet efter sitt ökända svarta får.
Veit Harlan åtalades för krigsförbrytelser två gånger men frikändes. Han hävdade alltid att han aldrig var nazist och att han tvingades att göra propagandafilm av Goebbels. Hans tre söner hanterade alla situationen olika och släkten är numera splittrad. Thomas Veit blev författare med dragning åt vänster och har ägnat sitt liv åt att kritisera sin far. Andra är mer förlåtande och menar att Thomas svikit släkten, att lojaliteten till familjen väger tyngst.
Ännu i dag påminns den yngsta generationen Harlans om släktens mörka historia. Vi får höra historier om oförstående lärare och om hur de tonåriga barnbarnen reagerade första gången de såg Jud Süss.
Harlan... hade vunnit på lite hårdare redigering, den segar ordentligt mot slutet. Men historien om Veit Harlan är fascinerande och familjedramat gripande. En träffande illustration av skuldfrågan som plågat hela Tyskland efter nazismens fall och ända in i 2000-talet.
Julien Temple (mest känd för Sex Pistols-filmerna The Great Rock'n'roll Swindle och The Filth and the Fury) har besökt den deprimerande industriön Canvey Island på jakt efter rötterna till Dr Feelgood, bandet som slog igenom på den engelska pubrockscenen på 70-talet och var en av inspirationskällorna till punken. Oil City Confidential är resultatet.
Gitarristen Wilko Johnson, karismatisk som få, agerar guide till sitt älskade Canvey och pekar på faktorerna som formade bandet. Bandmedlemmar och fans som Joe Strummer (The Clash) och Glen Matlock (Sex Pistols) delar med sig av historier från Dr Feelgoods uppgång och fall.
Temple bygger upp filmen som en typisk banddokumentär där intervjuer varvas med livebilder. Men då och då stoppar han in klipp från gamla brittiska gangsterfilmer för att illustrera hur ett gäng ruffiga rhythm'n'blues-spelande arbetarklassgrabbar från Canvey kuppar sig in på Londons livescen där alla andra lyssnar på flummiga synthband som Pink Floyd. "Sånt är för tjejer - barnmusik. Vi gör musik för folk som vill ha kul", som Wilko Johnson säger in en tv-intervju från storhetstiden.
Dr Feelgood var kanske inte speciellt originella. De gjorde kanske inte musik som kommer att leva i evighet - de står själva runt ett biljardbord på slutet och kallar sig bortglömda. Men de var snygga och hade två tvättäkta rockstjärnor på scen i Wilko Johnson och sångaren Lee Brilleaux.
Kraften hos ett riktigt bra liveband ska inte underskattas. Oil City Confidential påminner oss om det.
Älskade The Limits of Control! Jim Jarmusch är tillbaka med en mystisk pusselthriller i spansk miljö. Det är förvirrande, repetitivt, långsamt och fullt med lågmäld humor. Helt underbart med andra ord.
Isaach De Bankole (bilden) spelar en gåtfull resenär med stenansikte och udda kaffepreferenser. Vart han är på väg och varför är oklart, men han träffar på en del minnesvärda typer på vägen.
Det vimlar av blinkningar till själsfränder som Lynch, Kaurismäki och kanske framför allt Antonionis Yrke: Reporter (arkitekturporren!) men de riskerar aldrig att stjäla fokus utan lyfter snarare den fascinerande historien.
...bästa filmer: Dött lopp mellan 
...filmkyss: 
Tetro
Tips:
Så här långt balanserar regissören Yôjirô Takita perfekt på gränsen mellan allvar, sentimentalitet och humor. Han ställer tänkvärda frågor om hur man klarar att ge upp en livslång dröm och börja om från början. Vad det innebär för en människa att återvända till sina rötter med ett misslyckande i ryggen. Och han lockar fram fler snyftningar än jag hört på länge i en biosalong.
Extract är ingen ny Office Space men det finns några underbara scener och den välskrivna dialogen bär filmen i mål. Ben Affleck är rätt kul som flummig bartenderpolare och Gene Simmons funkar fint som odräglig advokat, han har ju slipat affärssinnet genom att kränga Kiss-krimskrams i decennier. Tyvärr är Kristen Wiig sorgligt underutnyttjad som Batemans fru. Se hellre hennes gästinsats i ett av 
